TransAlp Etapp 7 / Lavarone - Riva del Garda

Uuuuuughuuuuu..... men va ä' detta. Blir så satans irriterad, vägrar att visa det för min kära partner, klart hon ser det, men va tusan!! Man vill ju ändock bara "göra-sitt-bästa", det är ju det ALLT handlar om oavsett var man i tävling eller resultatlistan är!! Gör alltid ditt bästa så kan det aldrig bli varken bättre eller sämre! Då, just då och där kan du vara stolt å rakryggad! 

Men va tusan Tommy! Släpp det nu, vi är i mål, 7 grymma/fantastiska/plågsamma/underbara dagar är till ända. 54 mil och 18 185 höjdmeter!! Asså, #÷%_*€, finner inga ord. Sjukt nöjda helt enkelt...

Så sjukt nöjda! 54 mil och drygt 18 000 hm har satt spår och minnen för livet!
-Vi är starkare :-)

Dagens Banprofil

Vi börjar på 1100 hm, ska upp till 1700, ok lite upp och ner, det ska vara 1000 när vi är uppe, hur svårt kan det vara med tanke på dagarna som vart!!? Är ju ändock sista etappen liksom! Efter en (som jag tycker) perfekt start frågar jag Monkan; -Hur känns det? Blir svaret; -Går riktigt bra! Känner då och jag säger; Kommer bli en riktigt bra dag :-)

Vi har ju haft problem, jobbigt, när det varit väldigt brant och när det blivit grusväg. Vi visste innan start att nu blir det både brant och grusväg första 800 och då få höra och dessutom få känna att det går bra så här på sista etappen känns fantastiskt, på riktigt!! Vi är uppe på 1650 och jag pekar uppåt, dit ska vi! Vi har hamnat i en skidort som heter Passo del Sommo. 

Mellan dom sista 2 stigningarna på 1:a berget, händer det, vi fortsätter sydväst ut med ca 40 andra snubbar!! Vi är inte först, men vi hänger liksom med. Vi tävlar!! Börjar bli löjligt stenigt, vi hamnar på en avsats där jag känner att nu går det inte längre. Jag tar båda våra hojar och börjar putta. Monkan tar sin flaska och hänger med i bak. Går 1 km och hör tillslut någon i bak skrika, -We are wrong, turn around!! Men va tusan, kan inte vara möjligt, har ju 20 man till bakom mig, OCH framför!! Vänder mig om, kollar min MIO. -Det är fel! Vi är fel!! Monkan kommer ikapp och bara helt coolt. -Det är fel! Jag vänder om hojarna och säger. -Ner med sadelstolpen och köööör... 

Hör Monkan säga; -Vågar inte!! Då först då kollar jag och ser att kliver jag ett steg utåt så far jag förmodligen 1.5 km rakt ner i avgrunden!! Men dra på trissor, vilken karm vi är på!! (Det är nu alla normalt funtade människor tar fram sin kamera/telefon och tar ett par bilder på en av de mest fascinerade vyer man kan tänka sig. Men inte jag, jag kokar! Jag har gjort ett fel, jag har missat en markering, jag har inte-gjort-mitt-bästa!!). Monkan trycker ner sadeln och börjar rulla med, flertalet går nedför också. Snart kommer vi in på bredare skogsväg och jag börja komma på var felet gjordes! När vi äntligen är tillbaks inser jag att 27-29 minuter har vi tappat!! Skit å´satan i gatan. Vi kommer in på banan/stigen och kämpar oss upp för 2 stycken riktigt maffiga kullar, låter osant men närmare 30% branta, helt omöjligt ens för värdens starkaste att ta sig upp cyklande!!

Väl uppe på dagens högsta topp, 1700 hm, är det dax för en redigt lång utförslöpa. Här är så många ruiner så man helt enkelt förstår varför vi ska ta oss till denna, dagens högsta topp! Urläcker miljö med mängder av gamla borggårdar och hus ruiner som sagt!

Nu kommer det över mig, på väg ner. När vi ser hur mycket folk vi har runt oss som vi inte sett tidigare. Vi blir väldans uppgivna och båda av oss säger, typ i kör, - Va tusan, när det kändes så bra! Ja just det att inte klarat av att ta sitt ansvar! Varje enskild individ är ju det som ska se till att följa banmarkeringen. Visst kan man tycka att arrangören gjort fel och inte markerat bättre men så enkelt är et inte. Det är alltid cyklistens uppgift att hålla koll på banan och dess markeringar!!

Visst, vi kör inte ens om en topp 20 placering längre men just vetskapen av att du missat, inte gjort ditt allra yppersta. "Ditt.Bästa", det stör mig mycket!! Vi kör ner utförslöpan och hamnar i dagens första depå stopp. Blir lite att dricka och sedan i väg. Vi har bestämt oss för att glömma missen å´bara ösa på, båda känner att det är "pigga" ben...

Vi får en fin resa hem. Ett långt 800 hm berg avslutar det tuffa race innan vi rullar ner för en tekniskt härlig utförslöpa och sen bara låta det rulla in till Riva. Målet är sjukt nära, vi kommer klara det...

Innan dagens start. Taggade till tusen och vilken dag, äntligen ben att köra med för oss båda!
Märkligt, psyket eller bara att vi släppt höjd!?
Eller är det så enkelt att efter 7 dagars nötande
 och gårdagen utan syraskuld så har vi hämtat oss!? #pigga&starkadag7

  

Stage 7

Lavarone – Riva del Garda

More than 100 years ago, the high plains of Folgaria, Luserna and Lavarone where one of the centre stages of World War I which left a lot of old fortresses and ruins as contemporary witnesses of this dark side of history. The final stage of the 20th ever BIKE Transalp will pass two of them following the route of the 100KM dei Forti, a marathon classic in this region.

From Carbonare until Serrada, racers will collect the first 1,000 metres of climbing on historical paths, an effort which will pay off with the following panorama views given. After a final and full-on single track a 1,000 metres descent will lead over little forest and cart paths and partly on the road back down to the Etsch valley. It's an enchanted ride through the woods where no one would expects any trails, and it's a descent where everyone has to stay calm and patient and ride with a sense for the ground when it gets steep.

A bike path to Rovereto provides some time to relax before the mountain bike teams of two climb Mount Faé on tiny roads, a col which comes along with a 17% gradient at the very end.

From Nomesino on, the route will cross the di Gresta valley to Maso Naranch where the Naranch trail, the last single trail treat of the 2017 BIKE Transalp kicks off leading over 200 metres down to Nago. Further on, the route leads the pack to Arco finally turing into the one of the last years which brings everyone back to Riva del Garda.

However, the finish won't be set up as usual next to Palazzo di Congressi but at La Rocca, right in the old harbour of Riva del Garda as this is right and proper for an anniversary event which comes to an end with one of the best final stages we ever had in 20 years of Transalp racing. 

TransAlp Etapp 6 / Trento - Lavarone

Dag 6, vaknar upp efter en dålig nattsömn, orangutangarmar, krämpande fingrar, svullna ögon, ett förmodat bett (typ geting) i tinningen, ett svullet ömt mellangärdet, ett ömmande knä, också ben med så mycket syra och deg i så dom skulle inte ens orka kicka iväg den där fotbollen som hon älskade att sparka en gång! 

3,2,1 - Pang! Första backen närmar sig med stormsteg, typ efter 200 meter börjar vi klättra! 800 hm och min kära, kämpande fru har det riktigt tungt! Hoppas verkligen att det ska bli som igår, kännas liksom lättare efter den där timman...

Dagens Banprofil

På väg till start, sådan kämpaglöd att jag har aldrig sett på maken;
-2 dagar kvar, Vi ska gör det, vi är starkare!!

Första 14 kilometerna tar 1:45, asså 1 timma och 45 minuter! Å´ja, det är jobbigt idag också, riktigt tufft, vi kämpar på men märker båda att det är tyngre idag, ugh!! Vi får äntligen lite nedför, tappar 300 hm till 600, blir brant igen, över 20%. Det är så brant här att man slagit ut betong och lagt i en massa stenar så det ska greppa när skogsfordonen ska ta sig upp. Funkar faktiskt för oss också att ta sig upp men idag känns det som om Camelbaken blivit 10-15 kilo tyngre än igår. Monkans fingrar krampar, vi byter sida så hon får ta tag med höger hand men säcken känns fortfarande lika tung! Det blir värre för Monkan när hon håller med vänster hand, sticker mer i fingrarna på höger sida då. Hon börjar flåsa riktigt hårt igen, puls 141, där kommer "äntligen" skylten, 300 meter kvar till första fikastoppet. Blir ett välbehövligt sträcka på benen stopp och ett par "tjockvåfflor", max 90 sek går åt sen kör vi. Tuffa stigningarna fortsätter upp till 1100 sen äntligen släpps det lite utför och från här till sista toppen på 1400 har det gått och blivit svensk terräng, vi börjar faktiskt prata om Kinnekulle. Underbart...

Idag blev det lite belöning när man fick avslutning i terräng vi känner igen...

En bild till rakt framför Monkan hade visat finfina stigar med rötter och lite sten vi är vana vid.
Avslutningen idag var från 1400 hm ner i Lavarones DH/Bikepark.
Superduper där vi plockade igen lite tappade lag... 

För egen del så har veckan gått fantastiskt bra, är så otroligt nöjd över att vi gjort detta som det Team vi är. Inte ett hårt ord till varandra under hela veckan. Måtte vi tro att nattsömnen blir lite bättre inatt och att krämporna inte gör sig för kännbara i morgon på min kära. 1 dag kvar, -vi är starkare!

Trötta 34:or idag. 24:a i MIX. 244 overall.

Stage 6

Trento – Lavarone

The sixth stage is as new as uncommon leading out of the Etsch valley – with the start at 200 metres in altitude – up to Alpe Cimbra, the high plains of Folgaria, Luserna and Lavarone. In actual fact, the field doesn't conquer a mountain but climbs one – in steps. As a result, the netto climb of some 1,000 metres of climbing finally cumulates to more than 2,000 metres of climbing.

The first step has to be mastered at the local mountain of Trento called Cimirolo Pass which will be reached by passing the sun-kissed suburb of Oltrecastello. After the mountain has been encircled a small forest path will lead back down with a single trail past Forte Brusafer before it's time to go back up again towards Forte Fornas on the other side of the valley, a climb which starts with a nasty ramp.

Before the participants reach Forte Fornas they turn into the 2015 route to Passo della Fricca which will be reached after a few kilometres, and finally conquered on the road which leads to Carbonare, the end of the second step.

From there on, the 2013 Transalp route will be tackled in opposite direction to make it to the small hamlet of Slaghenaufi. It's this third and final step on which racers have to work hard to Mount Tablat as many small ascents have to be managed on pretty small forest paths and also on some single trails.

The stage wraps up on the freeride line of Lavarone which concludes in the suburb of Bertoldi from where it's only a short hop to the finish line. 

TransAlp Etapp 5 / Kaltern - Trento

Blev en orolig start, 5 km utför på allmän väg där "den-glade-motionären" alltid helt plötsligt får för sig att han ska vinna!!! Jag låg tight på Monkan å hade koll på fältet, självklart blev det lite minikaos med körningar på trottoaren, på VÄNSTER sida där vi möter trafiken! Herrejösses, å då kör vi runt 200:a plats!! En krasch framför oss där flaskor å cyklar låg. Verkade "bara" vara 2 cyklister som låg, phu!!

Efter 7-8 km säger Monkan att det inte känns bra i kroppen :-( (lätt att förstå för hon vaknade med jätte svullna ögon, linkar när hon går på knät å' allmänt ursliten, trött). Jag säger positivt och med den erfarenhet jag har har; -Ge kroppen en timma så ska du se att det är en helt annan känsla! Efter 15 km började vi klättra, ca 35 min hade nu gått, kollade snabbt Monkans puls, 135 och hon andades normalt!! Vi klättrar på, asfalt, ca 8%. Efter exakt 58 minuter säger hon det; -Känns riktigt bra idag!!!! Yeees, det ryser till i kroppen, kommer bli en bra dag...

Dagens Banprofil

TransAlp, bergen är grymma, alltså på riktigt. Jennie Stenerhag kör suveränt här, vinner etapp på etapp. Hon sa i morses att; -hemma pratar vi om "den" jobbiga startbacken!! Här är "den" jobbiga startbacken 2 timmar!! Haaahaaa, vilka kontraster, men man blir bra på det man gör :-) Jenny tävlar tillsammans med Esther Süss.

När 2 timmar å 15 minuters klättring var gjord hade vi nått 1400 hm och dagens 1:a topp var fixad, då säger Monkan; -Tack Gode Gud, å Tommy!! Äntligen lite utför, dagens första nedförsbacke!! Underbart :-)

Efter första långa stigningen fick vi lite utför,
sen vände det upp 250 hm till, i skogsterräng!
När inte 30-50 räcker till!

Bergen är verkligen grymma, men ni/(vi) är grymmare hälsade Anna Öhrström innan vi startade, dessa ord har faktiskt satt sig som ett litet mantra!! Idag har jag verkligen börjat tro på detta, alltså på riktigt!! Vi har börjat ta i igen, utan andnings problem för Monkan och hon märker att kroppen faktiskt funkar trots blessyrer och den tunga påfrestning hon/(vi) utsätter den för, en upptäckt jag anser att många borde känna på, alltså lära sig att förstå vad man kan klara, rätt vilja och inställning betyder mycket. Kroppen är en helt fantastisk manick helt enkelt!!

Nämnda Anna hette tidigare Enocsson, lärde känna henne ordentligt i slutet av 90-talet, vi var på Gran Canaria på några läger tillsammans. Hon frågade om jag inte ville hjälpa henne med lite träningsupplägg, coacha henne helt enkelt. Väldigt smickrande kände jag då (och givetvis fortfarande), behövde lite betänketid då jag anser att en bra coach ska ta del i så mycket mer än bara lite siffror av ett test och ett program på papper. Ska jag göra ett bra jobb med en enskild individ så kräver det tid för att se hur atleten i fråga funkar m.m. Hur som helst, vi startade ett samarbete under några år. Resulterade bl.a. i SM guld och flertalet bra resultat. Ganska snart blev det en proffs sejour för Anna, riktigt kul att få vart en del i hennes karriär. 2005 körde hon Transalp, och hon gjorde det faktiskt tillsammans med Esther Süss, alltså samma Esther som nu Jennie Stenerhag kör med!! Anna och Esther tog storslam, vinst i varenda etapp! Precis som nu Jennie och Esther verkar göra...

 Men hur gick det nu för oss idag då!??
Jo, vi är verkligen nöjda, när vi äntligen kommit upp för sista otäckt branta berget och forcerade ner i en härligt svårbemästrad DH, smal avsats med djupa stup rakt ner. Tur det står lite träd och buskar vid sidan annars hade nog majoriteten vänt och cyklat samma väg ner som vi tog oss upp!! I mål såg vi att vi fått vår bästa placering i racet och det känns verkligen som en bra bonus på de tunga dagar vi nu lämnat bakom oss.

Bergen är tuffa men vi är tuffare, Tack Anna :-)

Anna har skrivit några rader om sin upplevelse på Transalp. Finns att läsa här:

http://cykla.se/bloggar/anna-ohrstrom/en-tavlingsberattelse-med-starka-minnen/

20:a  idag. 22:a i MIX. 236 overall.

Starka Team evalds.se/JJ

Stage 5

Kaltern – Trento

The fifth stage has been part of the 2014 Transalp but is laid out quite shorter this time – without leaving out the 2014 highlights which can be found in the small town of Gfrill which nestles as last outpost of South Tyrol right at the border to Trentino which the field approaches on a downhill to Lavis situated in the Etsch valley. 

Racers can look forward to a ride rich in variety in an untamed countryside, on many small forest paths, single tracks and old cart paths on which the mountain bike pairs also collect more than 500 metres in altitude.

From Lavis, the route follows the famous Strada della Flora, a beautiful name for an even more beautiful track, up to Monte Calisio. The following single tracks down to Trento are small and hidden paths in a larch wood, not broader than a towel. They have been a personal tip back in 2014 and they surely still are.

However and best for last, the stage town of Trentino is definitely different compared to all other stage towns with its historic downtown and bars and cafes at every corner. Rating: pretty laid-back.

TransAlp 2017 Etapp 4 / St. Christina - Kaltern

49 kilometer körda, Monkan hänger i Camelbaken som aldrig förr, vi håller knappt 3 km/tim, hon låter inte bra asså´! Hyperventilerar som jag knappt hört henne göra någonsin tidigare, snart nått toppen, hör en MC ordinans bakom, ser änden på toppen, vi når upp, nu kolavippar hon tänker jag!! -STOPP, skriker jag till MC ordinansen när den passerar...

Etappens Banprofil

Vaknar upp i foten av St. Christina och en "jätteskyskrapa" (3180 hm) bakom oss. Italienska Dolomiterna, vääääldans imponerande. Mindre imponerande är Monkans knä som värker. Tänker också på hennes kraftiga andhämtning i går. Lät ju som när hennes ansträngningsastma var som värst för några år sedan, dock brukar den "bara" finnas när hon går hårt i början av lopp och alltid vara bättre när hon inhalerar, vilket hon gör nu. Hur som helst, vi får i oss en frukost, skakar av oss gårdagen och ger varandra alla härliga uppmanande ord man kan ge varandra för att försöka förmildra dagens 3000 höjdmeter :-)

06:15 å´ solen börjar lysa på en av Dolomiternas fantastiska toppar...

Idag startar vi lite tidigare, 08:00. Gissa vad!? Direkt uppför :-)

Starten går bra, börjar omgående uppför. Ber Monkan ta tag i ryggan omgående så vi kan ligga tight när vi går in på den väntande första smala asfaltsvägen upp. Går snart över till grusväg och det tuffar till sig lite men vi håller oss lugna. Andningen funkar ok för Monkan, dock vågar vi oss inte över 135 i hennes puls för då kommer den tunga andhämtningen direkt. Blir utför några kilometer sen tar några härlig asfaltsserpor uppför vid och vi har snart nått dagens högsta topp på 1900 hm. Sista 100 hm upp kommer det ikapp några svenskar, de åker å´ småpratar och jag känner att det går för sakta, går på lite och Monkan flaggar direkt om att; -det går lite hårt. Jag hör hennes andning stiga, frågar om pulsen. -137. Tänker att 145 klarade hon igår och går på lite till. -141 flåsar hon. Något som inte stämmer tänker jag men svarar; -Bara lite kvar, vi blev i alla fall av med de snattrande svenskarna!! Nu blir det lite go utförsåkning och därtill ett stopp som gör att modet verkligen kommit tillbaks!!

Lite kövalla (!!) här och vi var ikapp de mixlagen vi tappade i första stigningarna... 

Stigningarna avlöser varandra, 200 hm, 200 till, 100 och sedan börjar en knapp "600:ing". Vi är vid gott mod med lite goa "tjockvåfflor" i buken. Stigningen börjar på en smalare asfaltsväg men övergår efter ca 300 hm till grusväg. Vi hinner bara ut på grusvägen och Monkan börjar kämpa hårt, hon tar omtag i ryggan, vi byter sida. Puls frågar jag? -131 Inte bra tänker jag. 15 slag lägre än igår, vad är detta!!!? Vi kämpar på men hon låter sämre och sämre. -Puls? - 127 Men va tusan blir tanken. Svarar; -Vi är snart uppe, strupen 2 gånger så är vi där. Sedan har vi en lång härlig utför igen. Kom igen bara, du är så stark, vi fixar detta. Du är den starkaste kvinna jag känner, du fixar detta... Får inget svar tillbaks...

Monkan hyperventilerar som jag knappt hört henne göra någonsin tidigare, snart nått toppen, hör en MC ordinans bakom, ser änden på toppen, vi når upp, nu kolavippar hon tänker jag!! -STOPP, skriker jag till MC ordinansen när den passerar. -Astma, have you astmaspray, säger jag och gestikulerar som om jag hade en inhalator!!

När MC ordinansen med sin grymt stora rygga fullsmäckad med medicamenten börjar leta lite kommer Monkan ikapp mig samtidigt som en "Italienare" i 65+ stannar och frågar, -Astma, astma!??? Han har åkt bakom oss när vi kröp upp för sista långa, långa 2 "struparna". -Yes, have you får jag ur mig samtidigt som Monkan sätter ner foten och förmodligen undrar vad det är för uppståndelse runt henne. Min känsla är att hon är väldigt dimmig av den kraftiga hyperventileringen hon haft sist 5 minutrarna. Italienaren får fram sin inhalator, Monkan börjar få ner andningen lite och hon försöker få i sig. Får göra om några gånger då hon tycker att det bara "puffar till" när hon trycker. -ok, tror du inte den funkar säger jag? -Känns helkonstigt blir svaret tillbaks. -Hmmm, vi må tro att det funkar säger jag samtidigt som Monkan lämnar tillbaks inhalatorn. -Hur mår du, ska vi våga oss på att köra vidare? Vi är uppe på toppen, 6-7 kilometer som är mest utför nu. -Nu kör vi säger hon.

Under utförslöpan tänker jag mycket på hennes status, kollar så hon är med i bak. Grusväg blir snart asfalt och jag känner mig tryggare. Tänker på Italien/Spanien och deras ofta "starkare" medicineringar. Konstigt med astma sprayen, att hon inte kände nått!! Vi har mer än 1000 hm kvar...

Dagens längsta stigning börjar, vi säger inte så mycket till varandra. Märker att Monkan inte är vid samma goa mod som tidigare. Puls? frågar jag; -133. -Gött blir mitt svar. Efter några minuter märker jag att farten ökat lite till. Puls?; -137. Men tusan!! -astmasprayen måste funkat!? -Jag tror den jag använt sista dagarna är slut säger då Monkan! -Har du med ny. -Ja blir hennes svar. Jag får gåshud å´ känner, vi kommer fixa denna dag också tack vare "Italienaren" som lyckligtvis hamnade bakom oss när det var som värst. Han ska vi tacka i morgon :-)

Kommande 1000 hm gick så mycket bättre. Pulsen hamnade åter en bit över 140. Dock var/(är) våra ben lite syrafyllda så det finns inget extra att trycka till med. På slutet efter en riktigt brant 18%:are blir det lite DH och sedan in på asfalt mellan en massa vinplantor. 1000 metersskylten kommer fram och där framme ser vi en välbekant KIF:tröja, KjellE:man på cykel!! Gu, va gött...

Men vad ser jag bredvid; -Theo skriker jag till!! -Barnen är här Monkan, kolla!! -å´ nu lipar jag snyftar min kära!! Fantastiskt härlig överraskning på helt rätt dag kan man säga!! Nu måste det "tuffaste" vända...

Ljuvlig känsla att bli bemöt av barnen efter en riktigt lång "svängande" dag i bergen!!

Ojojoj vad härligt det är att stå här! Blev en lång tuff dag...
6:39 på Team evaldsmtb.se/MIX 29:a idag. 24:a i MIX. 242 overall.

Vilken underbar afton vi fick, Pizzabuffé för våra gäster innan vi avslutade med ännu ett pastaparty :-)

Stage 4

St. Christina – Kaltern

The fourth day of the BIKE Transalp features a true marathon which is also a sight seeing tour through South Tyrol. The field leaves the Dolomite skyscrapers down into the Etsch valley where the stage's finish town is located within spacious and sunny vineyards. The whole stage showcases the variety and beauty of northern Italy whilst collecting a total of more than 3,000 metres of climbing in a constant up and down.

The route encircles Langkofel and Schlern on the high plains while thrilling single tracks lead through the Tiers valley to Eggen valley where the stately mountain range of the Rosengarten takes over the patronage of the this special part of the course.

After the last quite long climb the field will enjoy a very easy, partly rough but very long descent until it finally arrives in the Etsch valley.

Now, it's only the Kreither saddle which is in the way to the finish which will be reached by passing Lake Kaltern. And while racers have to miss out a refreshing bath, they can look forward to some good wine as the finish line is traditionally set up next to the town's wine cellars.

TransAlp 2017 Etapp 3 / St. Virgil - St. Christina

Nämen dra mig baklänges!! Hur i hela världen kan det vara så brant!! Eagle 30-50 och det räcker inte till!! Italienska Dolomiterna levererar verkligen...

Dagens banprofil!

Team evaldsmtb.se/JJ är som vanligt taggade...

Pearl Izumi har stil och byxa med Topnotch pad för ömmande bak...

Självklart väljer även undertecknad Pearl Izumi för matchning och grymt pad... 

Vi startade på drygt 1200 höjdmeter å det märks verkligen att inte Monkan trivs på höjd, så snart pulsen går över 145-146 så är det sjukt hög hyperventilering, som tur va plattade snart startbacken ut sig och vi fick en chans att komma ner i puls. På en smalare asfalt som blev till en grusväg bildades det faktiskt en klunga med ca 15 lag och det blev lite rullåkning. Första 10 km gick av bara den och man kände helt plötsligt att denna dag kanske går på strax över 4 timmar, ändock "bara" 65 km idag och sista 7 km utför! Men säg den förhoppning som varar för evigt, efter 12 km kommer en vägg, nja inte riktigt. På 6 km ska vi ta oss upp på en grussträng, det går ligga 2 i bredd men det är löst av regn som kom i natt och mycket grus på ytan. Det planar ut lite för att sedan bara fortsätta rakt upp till 2200 hm. Jag väljer att hoppa av cykeln och puttar Monkan i baken, mer än 700 hm tas på dessa km och då är en (1) hel km svagt lutande, säg 2-3%. När vi väl är uppe belönas vi med; KÖ!!!!

Vi var några som ville ner...

Låååångt ner ska vi gå...

Möter vandrare på väg uppåt, kul dag för de stackare! Möte av 1000 cyklister...

Som sagt, långt ner att gå! 400 hm tappade vi på 1.4 km!!

När vi väl hasat oss ner för denna brant var 26 km gjorda och dax för fika, vi fyllde snabbt och stoppade i oss någon banan och tjockvåffla! Kändes som om det rullade på bra nu. Vi hade flera mixlag bakom som vi vet varit före oss tidigare dagar så det var kul, fram till nästa fika på 42 gick det i ett skapligt flyt. Visst, bitvis brant och svårt att "teamköra" men det gick. Nu ut på en superfin asfaltsväg med mängder av serpor. På asfalten stog det skrivit Giro di Italia 100 year så det kändes ju superduper att man åkte upp här, Grödnerjoch heter passagen man går igenom.

48 km gjorda och just nu lite utför på G, värsta DH branten, ingen vila, svårt att dricka, gel och barer glöms av och helt plötsligt ska vi åka uppför, eller åka! Slita å´ knöka sig upp på 30-50! Växlarna räcker inte till. Går med min cykel bredvid Monkan igen, putter henne och vi kommer upp,  flera av mixlagen kommer ikapp, små lätta tjejer som bara småtrippar upp också en ny brant och nu går det inte putta längre ens en gång, Monkan får också gå av. Vi går på tok rött, bara att lugna ner sig och inse att 3.5 km uppför kan vara sjuuukt lååångt...

Jorå, uppåt ska vi gå, uppåt, uppåt å´ uppåt...

Tillslut når vi toppen! Vilken dal, så fantastiskt så det liknar inget annat jag sett! Foto!??? Inte en chans, knappt styrfart längre, vi ville bara ner våra sista 7 km. Värsta DH igen, dom har inte gjort det lätt för oss! Visst älskar jag utför, Cambern inbjuder verkligen till 100% körning på dessa partier men vi är 2 som ska i mål samtidigt! Så fantastiskt kul att göra just det, komma i mål samtidigt :-)

Vi gjorde det idag igen! Men det har kostat på, idag vart det brantare och tuffare än väntat...

Detta var med ut som dagens "lunchpaket", 4 barer och 3 gel på två.
Dock var det med 2 bar och 1 gel hem! Svårt att få i sig när man går lite för hårt... 

Eftersnack i målområdet, vi avancerade en plats idag...
5:20 på Team evaldsmtb.se/MIX 22:a  idag. 23:a i MIX. 235 overall.
4;47 på Team evaldsmtb.se/JJ 46:a  idag. 51:a i Master. 168 overall.

Idag var det både koskit och lera på våra hojar!! Monkan som Scottåkare kan göra det enkelt för sig, bara att lämna in hojen här i Scott tältet så fixar 7 servicetekniker resten!! #scottgörservice

Stage 3

St. Vigil – St. Christina

On the third stage of this one-week mountain bike extravaganza through the Alps it's time to hit the most beautiful part of the Italian alpine world. This stage is one to remember for its scenery. So be careful not to ride into the person in front when crossing Fanesalm and Großfanesalm as some of them might stop to take some pictures of the scenic attractions around.

The third's day route will definitely hold some jaw dropping moments before it's time to descend to St. Kassian, the part of the stage which is marked as a passage where racers should carry their bikes.

After making it down to the Abtei valley, racers have to start climbing again as the Groednerjoch is in their way, flanked by giant mountains such as Sellastock and Sassongher. The route follows the long descend of the Sella Ronda in opposite direction towards the ridge where some exciting single tracks bring the teams of two in a constant up and down to Plan del Gralba, right at the road to Sellajoch.

Now, the Transalp takes over the downhill track of the short Hero round down to Wolkenstein. But before racers will actually reach the valley, they will make a turn towards St. Christina where this Dolomite stage blessed with high-class panorama views and a fun course finally comes to an end.

TransAlp 2017 Etapp 2 / Brixen - St. Vigil

10, 9, 8 - 3, 2, 1 PANG och till tonerna av High way to hell, AcDc, står vi kvar å står kvar, säger till Monica efter 1 min å´ 27 sek, -skillnad att stå bland dom 50 första och typ ha 300 lag, 600 pers framför sig! Haaahaaa. Jaja, vi har ju en liiiiten backe framför oss... 

Dax att lämna Brixen, 1650 hm i en stöt väntar...

Monkan blickar ut över startfältet på över 1000 pers, dax att kliva in...

Team evaldsmtb.se/JJ

Oooooo, vi står ju inte först direkt!! Men va tusan, vi är ändock 23:a totalt innan start, nu köööör vi...

Men till slut så rullade även vi iväg å´ vilken väg det blev, phu! Tror det ganska lätt går in på topp 3 av de tuffaste jag gjort. Efter 2 timmar och 15 minuter utan minsta nedstigning hade vi nått toppen, fy satan rent ut sagt. Från 550 hm till 2200 i ett bräde, på mindre än 20 km! Uuuu, rätt långt ifrån Oltorp och 1:a Majloppsbanan :-) Men det gick och det gick faktiskt helt ok, drag-/midjeremmarna i min fina Camelback är välanvända, Monkan har fått in värsta tekniken och vi plockade en hel del upp i denna långa stigning. Fick en fråga av en norrman, -Går du 32 i fram elle´?? / -Hä för tusan, 30-50! (å´ tänker; -det behöver jag när jag drar på 75 kilo). Här å´ då var det verkligen lättaste som gällde, ca 20% å´ grusväg upp till en liftstation! Men men, är det TransAlp så är det :-)

Vi kom upp, så gött! När utförslöpan nu äntligen började så står det 2 stackare med punka!! Åka uppför i 2 tim å´ 15 min å´ sedan få åka utför i 10 sek innan en punka, huga! (När vi sen kommer i mål visar det sig att det var Kjell Friberg och hans teammate Sven Rudberg, ja där ser man!). Innan start hade vi blivit förvarnade om att det var stenigt å´ knappt cykelbart i första utför, kommer man mitt i fältet som vi gör så går ALLA, bara kliva av trots fina "droppern", svider lite men vi gillar läget å´ kliver in i kön...

Nu går det utför på fin fin grusväg, här har vi det ändock lite trögt, Monkan är inte bekväm när det är mycket småsten på stenhårda grusvägar så vi blir omåkta av ett gäng, dock inga mixlag, viktigt :-) När det blir skogsväg och "svenska utförslöpor" då svänger det om rejält. Vi går ikapp dom vi blivit omåkta av och tar in på flera par framför, så sjukt kul, så sjukt fin miljö i strålande solsken å´ 25-27 grader, woooow. Böljar snart lite upp och ner på asfalt och flowet infinner sig. Får en kommentar av Monkan om att; -Nu går det så bra så nu släpper jag inte ens taget utför!

600 höjdmeter upp till 2:a fikastationen, varit mycket upp och ner, känner mig fortfarande fräsch men börjar bli hungrig, ser verkligen fram emot tjocka våffelbitar och lite chokladsockerkaka. Monkan är snäll å´ säger; -Jag är så glad att du inte "puschar" för att köra fortare! Orkar inte ens svara men tänker; -Gör ju som vanligt, går fullt!! Men skönt att hon tror annat å´ riktigt gött att vi teamar bra i vårt "tåg". Jag kan verkligen köra i min arbetspuls, ca 145 (max 158 nu för tiden).

På vägen upp har vi gått ifrån ett mixlag från Tyskland, i vätskekontrollen ser vi ett team från Österrike som vi även hade häng på i första långa stigningen. Tyska teamet stannar inte i kontrollen och får en minut (vi tar ca 2.5-3 min på oss i kontrollen), Österrikarna kommer iväg med Tyskarna. Men nu ska vi på´t...

Vi är på 2000 hm och ska ner till 1200. 580 hm återstår trots att det är såpass mycket utför å´ det  kommer några "grönjä...ga" uppförslöppor, vi kämpar å´ sliter och till slut ser vi Österrikiska paret, dom går! Nu ska vi ta dom, dock märker vi rätt snart varför dom går! 25% å´ lösgrus, phuuu. Blev till att gå för oss också, jag puttar båda våra hojar och Monkan linkar sig fram ibak, hennes knä är inte bra när vi måste gå. Vi gör ett sista försök när vi kommer upp men för mycket utför på grusväg gör att dom får 50 sek på oss in i mål. Vi tappar en placering i sammandraget (nu 24:a) då vi idag blir 25:a men 5 härliga dagar kvar...

63 kilometer blev dagen, 2600 hm. 4 timmar å´ en snittfart på 13.8 km!! Sjukt...

Så fantastiskt nöjda, mållinjen nådd i St. Virgil
Scott och Specialized levererar värsta hojarna.
Monkan i Scott PRO RC Team stället.
Tommy i Specialized PRO SL stället.
Lazer Z1 hjälmar och Oakley brillor.
Handskar från FOX och S-Works skor från Specialized.

Team evaldsmtb.se/MIX 4 tim & 41 min
Team evaldsmtb.se/JJ 4 tim & 24 min
KjellE förtjänade pasta då han varit ute å´ vänt i avslutningsbacken ca 1.5 timmar :-)

Nu har jag lindat Monkans knä och håller tummarna på att vätskan och värmen lagt sig lite tills i morgon. 2400 höjdmeter å´ 65 km väntar...

Sovdax, start 08:00 i morgon, förhoppningsvis med ett tunnare knä än här!

Stage 2

Brixen – St. Vigil

Yeah, you got us – it's a copy/paste thing from 2013. Although Race Director Marc Schneider has been hitting the maps, did speak to a lot of locals as well as local authorities, he had to admit that we cannot do this stage any better than this.

Those trails on Plose with views into the Dolomites are a league by themselves although they have to be earned the hard way by covering a 1,800 metres ascent starting right outside of Brixen. Same for the other single track riders will most certainly fall in love with: it's located at the end of the stage, from Munt da Rina to Wellschellen, and the field has to work hard to reach it.

Thereafter, it's an easy task to reach St. Vigil, situated right in the heart of the Dolomites, an Unesco World Heritage, although this exhausting stage will end with a short but nasty closing climb to the finish line.

TransAlp 2017 Etapp 1 / Mayrhofen - Brixen

GRATTIS MONKAN, just nu har du för första gången gjort 2000 höjdmeter under ett pass, å´ bara drygt 2 mil kvar!! High Five på den kärleken... Går som dans på rosor det här! Eller inte...

Så här fina var vi innan start:

80 framför å´ ca 1000 bakom...

Team evalds.se/MIX redo

Team evalds.se/JJ redo

Dagen började 06:30, gröt, en macka, kaffe samtidigt som man spanade in banprofil, fixa Monkans läckande framhjul, plockade fram energi m.m. Stress!?? O-nä, bara som vanligt full fart å´ett härligtinre garv om att "äntligen" få tävla för så känner jag verkligen varenda gång!! Underbart helt enkelt. Men jag han med allt, ja nästan för när speakern sa 1 minut kvar försökte jag para ihop mitt pulsband med MIO´n på styret som verkade tycka att typ 50 pulsband samtidigt i luften var lite svårt att välja!!! Haaahaa, var bara att lägga ner puls idag...

Vi rullade iväg bra. Skulle ju bli en 1700 meters klättring direkt, hade sett att inte lutningen var så skarp så hoppades att Monkan skulle kunna hänga i ryggan hela vägen upp, å´ som hon hängde i! Vi fick väl 50 förfrågningar om "Taxin" kunde hjälpa till!?? Men Monkan fann snabbt det rätta svaret: -Inte i år! Tack :-)

När vi väl kom upp till 1:a avsatsen det planade ut på, ca 25 km, så var det lite snabb påfyllning av bananer i den första av 2 vätskekontroller. Någon vätska behövde vi inte fylla då det var typ 8 grader här. (I starten 13 men sol som snart skulle bryta igenom ordentligt). Nu kom vi in på en singeltrack som skulle fortsätta upp ca 500 hm till dagens högsta topp på 2300. Givetvis händer det som inte får hända!! Både undertecknad och Monkan tar sig fram bra på lite hala stenar och stenblock som det var här, alla gör det inte och det blev omkörningar. Monkan tappar balansen och sätter ner knät, PANG, i en bumling! Det spricker inte men svullnar på höger yttersida direkt, riktigt ajajaj. Cykla var nu inget att tänka på utan det blev att göra som de flesta andra här runt oss, knalla så vackert. Kommande 1.5 timmarna blev en mardröm för Monica. Knät värkte satan, energin gick åt så det visslade om det. Hon ville hem :-(

Strax innan vätskedepå 1

Jag putte och bar hennes cykel, -Jag vill göra det själv hörde jag "Taggtrådsmonkan" säga men tog ingen notis om det, vi är ju ett team! Vi kom upp över karmen och började en fantastiskt utförskörning, bara det att det var fortfarande 30 min kvar av Monkans värsta mardröm så hade vi tappat 75 pers upp till karmen så tappade vi nog 40 till utför! Gick inget bra helt enkelt...

Snart planade det ut lite. Solen värmde på riktigt gott. Vi fick tid att "cykla" och äta ordentligt igen. Värsta smärtan från knät lade sig, vi hade gjort 45 km och visste att det skulle vara ganska lätt fram till 72 km. Gött tänkte jag, Monkan är tillbaks :-)

Vid 75 km stannade vi och fyllde på ordentligt. Vätskestation 2, den sista innan mål. Blev både våffla och chokladkaka med 3 glas sportdryck. Min 3 liters Camelback var långt ifrån slut så jag behövde inte fylla nått mer. Stigningen som nu började gick i redigt varm sol, min rygga var åter en fantastisk draghjälp. Starka remmar in den :-) Monkans först 2000 höjdmeter någonsin besegrades upp för sista långa 1000 meters klättringen som ovan nämnts. Kul då när man konstaterar att, Ja! Då har vi bara 1000 hm kvar innan vi når dagens mål!!

Sista 150 hm var det bara att börja gå igen, kö och smalt och krokigt men upp kom vi och sedan, yeeees, äntligen riktig "DH" med rötter och gjord och svängar fram och tillbaks, ljuvligt. Här vet jag att Monkan kan åka fort så vi öste på... apppapppappa och cyklisterna framför gick åt sidan, sjukt kul!! 10 poäng!

Så här fortsatte det nu ner mot mål för att 5-6 gånger stiga uppåt i en 50-100 hm stigning. Vi kom ikapp Mixlag efter Mixlag och helt plötsligt var vi igång och tävlade. Antal cyklister vi körde om blev säkerligen mer än det vi tappade i Monkans "1.5-timmars-jag-vill-hem-svacka" så vi var helt enkelt fantastiskt nöjda när vi kom i mål efter 6 timmar och 41 minuter på 10.5 mil!! Bra snitt ;-)

Men 3000 höjdmeter är ingen fjärt i rymden utan snudd på det dubbla Monkan gjort i ett pass förut så det är en stolt man och Teampartner som nu summerar dagen!! Håller alla tummar för att lindan runt Monkans knä nu gör susen så vi kommer med starka ben till morgondagens start. Inte mer än 63 kilometer! Men ännu en start med 1700 på direkten och totalt 2700 höjdmeter, Yihaaaaa....

Så här nöjda å´ snygga var vi efter målgång:

Jussi så nöjd...

Johan rapporterar press & media att dom kom i mål på 6:08

Jorå, lite trötter kanske...

Nöjd Teamchef

Glömde jag solskyddet!? Konstigt...

Stage 1

Mayrhofen – Brixen

The 20th BIKE Transalp kicks off things with the queen's stage right away and everything a Transalp needs. The first part from Mayrhofen to Sterzing is not only a prominent one but also a reminiscence to the inaugural edition of the event as racers have to conquer the Pfitscherjoch which also attracts the 'normal' MTB tourists every year.

More than 1,700 metres of climbing have to be mastered, a tough warm-up which starts on tarmac before the route then leads over a small forest path up to the Schlegeisspeicher (More information here) . From there, an energy-sapping rock and root path brings the field to Lavizalpe and on a newly renovated road which leads up to the ridge itself.

Over the past years, riders had to push their bikes here on a rough former cart path – so this is definitely a much nicer way to reach the top of the Pfitscherjoch.

The field then swiftly descends on Pfitsch valley on a forest path which offers plenty of neat views into the South Tyrolean alpine world. Down in the valley, racers will get some time to relax their legs on normal roads and forest paths to Sterzing – and the second mountain.

Right behind of Brixen the field will start climbing to Valser ridge. While it might look like a vicious add-on to the well-known Mayrhofen-Brixen route by Race Director Marc Schneider, the supplementary mountain avoids the long bike path through the Eisack valley racers had to pedal in earlier event editions in order to make it to Brixen.

As a result, the first stage of the anniversary event consists of 50% of well-established Transalp racing and 50% of brand new Transalp experiences making the stage race opener one worth racing – and more than 3,000 metres of climbing less painful.