Träningstimmar...

1 november till sista oktober var förr min så kallade träningssäsong, sedan 2001 har jag summerat mina träningstimmar 1 gång så varken jag själv eller någon annan bryr väl sig något nämnvärt hur många timmar det blir på ett år men under året som gått så har jag väl ändå fått frågan ett 50 tal gånger!! -Hur många timmar tränar du egentligen?
Nu har jag faktiskt svaret :-)

Tack vare Strava så är det ju fantastiskt enkelt att få en summering, jag gissade på att det skulle bli en 270-280 timmar denna säsong vilket är en fördubbling av antal träningstimmar mot vad jag legat på sedan jag "la ner" för drygt 15 år sedan. För en 4-5 år sedan räknade jag nämligen varje pass och noterade näst intill som förr. Fick knappt ihop 140 timmar då minns jag, ändock kändes det som om jag tränat mycket den säsongen!!

Tack vare min älskade fru och sommarens utmaning, TransAlp bestämde jag mig för ett år sedan att jag måste öka dosen igen, så utan att lägga upp något program siktade jag helt enkelt på att dubbla antal träningstimmar för att vara i lite bättre fas när min och Monkans utmaning skulle genomföras, drygt 18 000 höjdmeter och ca 54 mil MTB på en vecka, Bike-TransAlp 2017

Så nu var det summerat:

1 juli då det var ett par veckor kvar till start låg jag på ganska precis 200 timmar. Formen var då god, trots att jag inte kört några längre distanspass än de som alltid blir under en vecka på Gran Canaria i mars. Och trots att jag inte varit ett dugg snabbare på Västgötacuperna så var känslan att form och styrkan finns där. Måttstocken var återhämtningen.

På 2 dagarstävlingarna vi ofta kör i just Västgötacupen var jag betydligt piggare och bättre än året innan, naturligtvis inte som förr när man låg på 550-600 timmar/år och i de timmarna hade planerat schema med mestadels kvalitet. Men benen har inte varit döda och kroppen vaknade till liv relativt fort när man skulle upp ur sängen på morgonen :-)

Träningstimmar, inkl Tävlingar:

Simning = 3 timmar

Löpning = 15 timmar (inkl. 1 tävling)

Styrke-/cirkelträning = 0 timmar

Cykel inne, program (testcykel) = 0 timmar

Cykel inne (Zwift/VR) = 52 timmar (inkl. ca 21 tävlingar)

Cykel ute, Racer = 0 timmar

Cykel ute, MTB = 228 (inkl. ca 28 tävlingar)

Totalt 298 timmar

Det var mer än det dubbla i träningstimmar jämfört med senaste 15 års perioden!! Gött :-)

Som jag ovan varit inne på så har jag inte åkt ett dugg snabbare men dessa timmar kommer göra gott om jag orkar, kan och vill ligga kvar på samma antal timmar kommande säsong. Å´ det vill man ju...

Mot nya mål!! I vinter syns vi på Zwift, Gran Canaria i månadsskiftet februari/mars. Sen blir det väl ännu en säsong i Västgötacupen och H30(!!) å´ Juli ja då väntar värmen, Jonas Zachrisson och höjdmetrarna än en gång, jihaaaa!!

TransAlp 2017 Summering

Över, ja nu är det över för denna gång! Summerar ihop lite tankar och "hjälp-på-vägen" om det blir någon mer gång för mig eller som hjälp på traven för någon annan.

Team evaldsmtb.se/MIX1 redo för start

Bättre tränad!?

Skulle jag eller Monica behövt träna mer innan? Svaret har ju givetvis med ambitionsnivån att göra men även för att "överleva". Jag har ju sista 15 åren inte gjort mer än 130-145 träningstim./år. 1 nov-1 juli har jag i år gjort 200 tim och det har i detta sammanhang (för min del) räckt utan vidare men ska man göra resultat så krävs det både fler timmar och framförallt lägga dom i backar. De längsta tänkbara backar och stigningar man kan hitta!! Jag har ju gjort åtskilliga veckor på Gran Canaria över tid, så backarnas längd har inte varit något nytt eller överraskande, jo, absolut brantare och jäv... än väntat. Gillart!!

Här tog vi oss ner. Tappade ca 700 hm i ett nafs...

Varit överraskande BRANT!!

Sömn, vila och laddad
Jag är ju inte speciellt snäll mot kroppen när det gäller just vila och sömn så det har varit ett orosmoment ganska långt innan. Under tidigare aktiv karriär var Jag noga med att sömnen skulle vara upp emot 9 timmar/natt, kunde även bli 10 min på lunch under tuffa veckor, passade mig bra. Sedan hösten 2000 har varken sömn eller kost varit någon prio på det sätt som jag tidigare värderade och ju äldre man blivit desto mindre natt-timmar har krävts. Jag hade som målsättning att sova 8:15/natt sista 5 dagarna innan start och detsamma under racet. Hamnade på ca 7 vilket är bättre än normalt men för lite när man ska prestera liknande detta.  Led jag av detta? nja på gränsen får jag nog säga, inte så våra placeringar skulle bli bättre det tror jag inte, men skulle jag gått ännu hårdare på racen så hade det blivit en faktor att ta mer hänsyn till.

Boende och eftervård!
Vi var 2 lag och hade med oss en chaufför. KjellE som var snäll nog å körde husvagnen vi bodde i (Husvagn för 5) han sov själv bak i minibussen med cyklarna. Vi hade med ett 3x3 tält med sidor som vi ställde bakom bussen. Suveränt när det kom lite regn. TransAlp hade ordnat med vattenslang men vi fixade detta på campingarna som också alltid har vattenslang redo. Resten ordnade vi i vårt 3x3 tält, olja/smörja m.m. Vi hade även ett soltak/markis att dra ut på husvagnen så yta och skydd fanns hela tiden. Kör man solo, alltså utan hjälp från sin snälla far eller liknande, så blir det köer till allt vilket skulle gå ut över mat och den lilla extra vila vi nu han att få innan det var dax för pastaparty/middag på kvällen. Så att köra i egen regi med dessa faciliteter är helt suveränt. Värt att notera, Scott var delsponsor, dom hade full cykelvård med tvätt och service efter varje race, Gratis, till alla Scott cyklister så Monkan hade det bra, eller rättare sagt, Jag hade det bra som "bara" behövde göra i ordning min egna hoj :-)

Scott servade alla Scott deltagares hojar! Proffsigt...

Ställplats i St. Christina. Annars var det camping med el m.m. som gällde...

Daglig tvätt och underhåll är ett måste.
Muc-Off, bättre cykelvårdsprodukter finns inte!!

Utrustning
Monkan körde på en Spark 910. Uppgraderad med Innolite (1350 gram) Hjul, mycket bra viktbesparning. Carbon Styre för att minimera vibrationer och stickningar, domningar i fingrarna. XT Di2 växlar, 36/24 - 11/40, en framväxel som fick jobba hårt men inte ett enda problem under veckan och vi behövde inte ladda växlarna någon gång!! En grymt bra spec. Något som också övertygat till fullo är däcken jag valde att vi skulle testa fullt ut. Vittoria har börjat efterfrågats i butiken och nu var det ypperligt att testa dessa i tuffast tänkbara terräng. Kombon som vi valt på Monkans hoj blev Mezcar 2.25 TNT bak (TNT som extra förstärkta sidor så man inte skär däcket lika lätt. Mönstret har riktigt bra rull med sidgrepp. Detta är det 2.25 däck med högsta luftkammaren jag testat, grym komfort och stötupptagning) och Peyote 2.25 fram (ej TNT då min erfarenhet är att man inte skär framdäcket lika lätt) samma egenskaper som Mezcal men glesare mönster för ännu bättre "broms" och styrning i fram. Givetvis slanglöst och knappt 1 dl vätska i. Joe´s i Monkans (Vittorias i min för att se om det var någon skillnad, men ingen har punkat så skillnaden är ännu så länge obefintlig). Pumpat 1.6 i fram och 1.7 i bak. Denna däckkombo kommer vara suverän även hemma när det blir lite lösare, jordigare underlag än vi haft här. Betyg 5 av 5!!

S-Works Camber & Modifierad Spark 910. 2 bra val för TransAlp

Hög luftkammare med bästa komforten! Grymma däcksidor gör att däcket
fortfarande känns stabilt och inte "kanande" i fälgen vid lågt lufttryck.

Vittoria Mezcal 2.25 bredd.

Min hoj var ju valt en S-Works Camber, manuellt låsbar uppför och de underbara 120 i slag utför. SRAM Eagle, 30 fram och 10-50 i bak. En kombo jag skulle välja alla dagar i veckan när banan ser ut som här. Jag har bytt styre och styrstam till Innolite för att få ner lite vikt och en "race:igare" position på cykeln. Både jag och Monkan har kört med Dropper-Posten som sitter original, mycket välanvända i dessa branter och utförslöpor som ibland kunde uppgå till ca 30 min!! Jag har valt att ha kvar originalhjulen med den bredare fälgen. Kört lite punkteringar på hemmaplan med dessa hjul men då jag såg att luftkammaren var högre på Vittoria däcken än Schwalbe (som jag haft vid punkteringarna) så kände jag att jag ville testa med original. Vilken hit kan jag säga, testade lite olika men valde Mezcal både fram och bak till slut. TNT i bak och det "vanliga" i fram. Sparar lite vikt att inte välja TNT men i bak vågade jag inte då det är så sjukt lätt att skära sönder däcken vid touchar av alla vassa stenar. Men i detta torra underlag som vi mestadels kört på har kombon varit helt suverän. % av 5 här också och jag ser verkligen fram emot att testa däcken på hemmaplan. Jag har till min vikt och åkstil valt att pumpa 1.8 både fram och bak. Kommer gå ner lite på hemmaplan. 

Materialet har i bådas fall varit helt suveränt, inte en punka, inte en växeljustering i något av fallen!! 

Camebaken, 3 liters vätska, jag hade på ryggen åkte jag med 2 Vittoria Magnum Pitstop. 2 regnjackor och 2 handskar som jag sedan valde att ta ur, vi följde väderprognoserna i 2 olika appar. Jag hade med mig ett första förband. Hade också en Pocpac med lite "fikapengar" :-) 

I min Camber hade jag 2 slangar, 3st 25gr patroner med adaptrar på 2 av dom.

I mina fickor hade jag mobil och info med telenummer i en Pocpac. Gel i vänsterfickan och barer i höger fickan.

Monkan bar "endast" en Uswe rygga med drygt 1 liter vätska. I sina fickor hade hon sin telefon i en Pocpac och Enervit GT tabletter.

Innan TransAlp hade jag knappt burit en rygga men så här i efterhand kan jag lugnt konstatera;
-Vi hade inte klarat oss utan denna! Så tur att passform var perfekt...
Camelbak Skyline 10LR

Lazer Z1, TopNotch hjälm som jag är väldigt positiv till :-)
ARS är ett patenterat justeringssystem som sitter uppe på hjälmen. Sitter som smäck.
"Pannbandet" jag monterat i denna hjälm är med en inbyggd pulsmätare! LifeBeam.
Hur gött som helst att slippa bandet runt bröstkorgen...

Mat och energiintag.
Super när vi hade husvagnen. Morgonen startade vi upp 2.5 timmar innan start plus tid det tog att ta oss till start. Frukosten bestod av Grötfrukost som Jussi rörde ihop. Förstärkte med mackor och kaffe samt någon banan och/eller om vi kände att det behövdes. Kaffebryggaren var med.

Under racet delade vi hela tiden på barer. 1 st (alltså en halv var) började vi med ca 1:10-1:15. nr 2 osv. kom sedan vid ca 45 min. Vi åt 1-2 Enervit GT tabletter före start och 2 till 4 under racet.

Gel delade vi vid minsta svacka på någon av oss. Gick åt 2 till 3 totalt. (så 1-2 per/etapp)

Vid de 2 vätskekontrollerna fyllde vi flaskorna med deras sportdryck samt käkade på 1a kontrollen de fina tjockvåfflorna. På 2a kontrollen var det chockladsockerkaka som gällde. Jag körde med 3 liters Camelbak. Monkan hade 1 flaska plus den jag hade på cykeln. Hon zippade på en 1 liters Camelbak.

Så vätska fick vi båda i oss 2.75 till 3.5 liter per etapp.

SiS Go som uppladdning, SiS Go Electrolyt under tiden och SiS Go Protein som återhämtning!!
Lyckade produkter som verkligen funkat! 4 barer och 3 gel delat på 2
har varit lagom dagsranson + arrangörens finfina fika bord.

Etapperna.
Startade alltid genomtänkt med en låååång uppför. Väldigt smart då det helt enkelt spred ut sig bland de 500 lag vi var. Att som första etappen göra nästan 1800 hm i ett svep är grymt, visst, 1:a starten och bra väder med sprudlande människor runt omkring sig är fantastiskt men vad jag tänker är, acklimatiseringen! Som tur va hade vi varit i Torbole, Norra Garda sjön innan och cyklat 4 bra pass, varav 2 där vi kommit över 13-1400 hm. För mig så känns detta som enda alternativet att "överleva". Nu var etapp 3 och 4 jobbiga som skam, men att inte ha gjort dessa pass innan start skulle ha gjort att dag 1 och 2 knäckt oss!! Eller åtminstone orsakat att "allt" blivit en pest och pina!! Var ju kämpigt ändå med de blessyrer som min kära drog på sig :-)

Jag upplevde att vi var lite varannan dag i ork och fart. Kanske att jag "piskade" på lite för hårt 1 och 3:dje dagen för 2:a och 4:de var riktigt jobbiga, å´ för att inte prata om den 6:e etappen, då var det så mycket "leche" i benen så vi trodde ju knappt det skulle gå att komma i mål! Att sedan vakna upp den 7:e dagen och vi båda känner att "Idag-kommer-det-gå-bra" var ju helt fantstiskt. Synd på felkörningen men det har vi kommit över. Som jag skrev i dagsbloggen (läs gärna tidigare inlägg) så gör ju vårt slutresultat varken till eller ifrån men det gäller att hålla huvudet på skaft hela tiden för att göra sitt bästa som jag verkligen har som måtto!!

Att ta med sig är också alla delmål man gör under varje etapp. Man cyklar hela tiden mot "bilder" av hur långt det är kvar till nästa krön, kommande brant, nästa vätskestopp m.m. Vad vi inte gjorde vilket jag rekommenderar är att på ramen eller styret lägga "noter" av vad som komma skall och på så vis korta etappen i minst 5 delmål. Kilometer, höjdmeter, asfalt, grus, stig, bära och fikastoppen är viktiga bitar att ha noterat för att skapa en bättre förutsättning. Vi pratade om detta efter flera av etapperna men kände att vi inte hade bra material att fästa på ramen. Lätt att skriva egna i och för sig men, "mycket-se-och-lära"så det gjorde oss inte så mycket denna gång.

Starten inför veckans näst längsta etapp, 4:an mellan St. Christina - Kaltern
Dryga 98 kilometer och över 3000 höjdmeter väntar.
Tung tuff astma för Monkan under halva racet,
sedan fick vi hjälp och därefter avslutades
etappen i en glad överraskning...

Nu och framtid.
Har ju fått höra av Monkan att; -Aldrig mer! Men vääääldigt kul när hon känner att kroppen bara vill ut och cykla igen, redan efter måndagens vila var hon sjukt sugen på att komma ut! Vi som hållt på ett tag vet ju hur imponerande kroppen är, man anpassas sig väääldigt fort. Fick lära mig av en tidigare landslagsåkare (låter hans namn vara o-nämnt) att redan på 3:dje dagen av vila så börjar muskler känna av "latmasken" så man ska passa sig åt båda håll så att säga!! Lätt att få träningen till ett gift och lätt att låta kroppen bli en latmask :-)

När jag cyklade mitt 25-timmarslopp (finns skrivit om i ett tidigare blogginlägg) för några år sedan minns jag så löjligt väl att vid målgång, när man samlat sig i 5-10 minuter, så bröt jag ihop då jag slogs jag av att under 25 timmar inte lagt en enda tanke på annat än just nästa meter, nästa gång man ska äta, var nästa stenparti tar slut, var nästa backe börjar m.m. m.m. Man är så sjukt fokuserad på uppgiften så det finns helt enkelt inte plats för tankar om annat. Under denna vecka har Monica nämnt att detta har kommit över henne också, att sedan på slutet av den 4:de etappen när hon åkt på en rejäl ansträngningsastma, bli mött av våra barn, ja då rann det över!! Fantastiskt vad som händer i kroppen under lite härlig påfrestning...

Slutet på etapp 4
Tilde fotar, Theo och Molly jagar på...

Gänget som överraskande kom och mötte upp vid målgång av etapp 4
Farmor/mamma Eva, Tilde, Molly, Theo, Felicia och Malin 

Ja nu eller då må vi se vad som blir nästa utmaning !? Jag är frestad att göra en repris men tyvärr säger ju Monkan, -Nej - Aldrig mer! Så i så fall får det bli med en "gubbe" gissar jag!!(?). Finns ju fler bra etapplopp också, Swiss Epic eller varför inte Cape Epic ;-)

Skål!

Vi må som sagt se, hur som helst, faktum kvarstår; - Älskar verkligen att cykla - Jiiihaaaaa....  

TransAlp Etapp 7 / Lavarone - Riva del Garda

Uuuuuughuuuuu..... men va ä' detta. Blir så satans irriterad, vägrar att visa det för min kära partner, klart hon ser det, men va tusan!! Man vill ju ändock bara "göra-sitt-bästa", det är ju det ALLT handlar om oavsett var man i tävling eller resultatlistan är!! Gör alltid ditt bästa så kan det aldrig bli varken bättre eller sämre! Då, just då och där kan du vara stolt å rakryggad! 

Men va tusan Tommy! Släpp det nu, vi är i mål, 7 grymma/fantastiska/plågsamma/underbara dagar är till ända. 54 mil och 18 185 höjdmeter!! Asså, #÷%_*€, finner inga ord. Sjukt nöjda helt enkelt...

Så sjukt nöjda! 54 mil och drygt 18 000 hm har satt spår och minnen för livet!
-Vi är starkare :-)

Dagens Banprofil

Vi börjar på 1100 hm, ska upp till 1700, ok lite upp och ner, det ska vara 1000 när vi är uppe, hur svårt kan det vara med tanke på dagarna som vart!!? Är ju ändock sista etappen liksom! Efter en (som jag tycker) perfekt start frågar jag Monkan; -Hur känns det? Blir svaret; -Går riktigt bra! Känner då och jag säger; Kommer bli en riktigt bra dag :-)

Vi har ju haft problem, jobbigt, när det varit väldigt brant och när det blivit grusväg. Vi visste innan start att nu blir det både brant och grusväg första 800 och då få höra och dessutom få känna att det går bra så här på sista etappen känns fantastiskt, på riktigt!! Vi är uppe på 1650 och jag pekar uppåt, dit ska vi! Vi har hamnat i en skidort som heter Passo del Sommo. 

Mellan dom sista 2 stigningarna på 1:a berget, händer det, vi fortsätter sydväst ut med ca 40 andra snubbar!! Vi är inte först, men vi hänger liksom med. Vi tävlar!! Börjar bli löjligt stenigt, vi hamnar på en avsats där jag känner att nu går det inte längre. Jag tar båda våra hojar och börjar putta. Monkan tar sin flaska och hänger med i bak. Går 1 km och hör tillslut någon i bak skrika, -We are wrong, turn around!! Men va tusan, kan inte vara möjligt, har ju 20 man till bakom mig, OCH framför!! Vänder mig om, kollar min MIO. -Det är fel! Vi är fel!! Monkan kommer ikapp och bara helt coolt. -Det är fel! Jag vänder om hojarna och säger. -Ner med sadelstolpen och köööör... 

Hör Monkan säga; -Vågar inte!! Då först då kollar jag och ser att kliver jag ett steg utåt så far jag förmodligen 1.5 km rakt ner i avgrunden!! Men dra på trissor, vilken karm vi är på!! (Det är nu alla normalt funtade människor tar fram sin kamera/telefon och tar ett par bilder på en av de mest fascinerade vyer man kan tänka sig. Men inte jag, jag kokar! Jag har gjort ett fel, jag har missat en markering, jag har inte-gjort-mitt-bästa!!). Monkan trycker ner sadeln och börjar rulla med, flertalet går nedför också. Snart kommer vi in på bredare skogsväg och jag börja komma på var felet gjordes! När vi äntligen är tillbaks inser jag att 27-29 minuter har vi tappat!! Skit å´satan i gatan. Vi kommer in på banan/stigen och kämpar oss upp för 2 stycken riktigt maffiga kullar, låter osant men närmare 30% branta, helt omöjligt ens för värdens starkaste att ta sig upp cyklande!!

Väl uppe på dagens högsta topp, 1700 hm, är det dax för en redigt lång utförslöpa. Här är så många ruiner så man helt enkelt förstår varför vi ska ta oss till denna, dagens högsta topp! Urläcker miljö med mängder av gamla borggårdar och hus ruiner som sagt!

Nu kommer det över mig, på väg ner. När vi ser hur mycket folk vi har runt oss som vi inte sett tidigare. Vi blir väldans uppgivna och båda av oss säger, typ i kör, - Va tusan, när det kändes så bra! Ja just det att inte klarat av att ta sitt ansvar! Varje enskild individ är ju det som ska se till att följa banmarkeringen. Visst kan man tycka att arrangören gjort fel och inte markerat bättre men så enkelt är et inte. Det är alltid cyklistens uppgift att hålla koll på banan och dess markeringar!!

Visst, vi kör inte ens om en topp 20 placering längre men just vetskapen av att du missat, inte gjort ditt allra yppersta. "Ditt.Bästa", det stör mig mycket!! Vi kör ner utförslöpan och hamnar i dagens första depå stopp. Blir lite att dricka och sedan i väg. Vi har bestämt oss för att glömma missen å´bara ösa på, båda känner att det är "pigga" ben...

Vi får en fin resa hem. Ett långt 800 hm berg avslutar det tuffa race innan vi rullar ner för en tekniskt härlig utförslöpa och sen bara låta det rulla in till Riva. Målet är sjukt nära, vi kommer klara det...

Innan dagens start. Taggade till tusen och vilken dag, äntligen ben att köra med för oss båda!
Märkligt, psyket eller bara att vi släppt höjd!?
Eller är det så enkelt att efter 7 dagars nötande
 och gårdagen utan syraskuld så har vi hämtat oss!? #pigga&starkadag7

  

Stage 7

Lavarone – Riva del Garda

More than 100 years ago, the high plains of Folgaria, Luserna and Lavarone where one of the centre stages of World War I which left a lot of old fortresses and ruins as contemporary witnesses of this dark side of history. The final stage of the 20th ever BIKE Transalp will pass two of them following the route of the 100KM dei Forti, a marathon classic in this region.

From Carbonare until Serrada, racers will collect the first 1,000 metres of climbing on historical paths, an effort which will pay off with the following panorama views given. After a final and full-on single track a 1,000 metres descent will lead over little forest and cart paths and partly on the road back down to the Etsch valley. It's an enchanted ride through the woods where no one would expects any trails, and it's a descent where everyone has to stay calm and patient and ride with a sense for the ground when it gets steep.

A bike path to Rovereto provides some time to relax before the mountain bike teams of two climb Mount Faé on tiny roads, a col which comes along with a 17% gradient at the very end.

From Nomesino on, the route will cross the di Gresta valley to Maso Naranch where the Naranch trail, the last single trail treat of the 2017 BIKE Transalp kicks off leading over 200 metres down to Nago. Further on, the route leads the pack to Arco finally turing into the one of the last years which brings everyone back to Riva del Garda.

However, the finish won't be set up as usual next to Palazzo di Congressi but at La Rocca, right in the old harbour of Riva del Garda as this is right and proper for an anniversary event which comes to an end with one of the best final stages we ever had in 20 years of Transalp racing. 

TransAlp Etapp 6 / Trento - Lavarone

Dag 6, vaknar upp efter en dålig nattsömn, orangutangarmar, krämpande fingrar, svullna ögon, ett förmodat bett (typ geting) i tinningen, ett svullet ömt mellangärdet, ett ömmande knä, också ben med så mycket syra och deg i så dom skulle inte ens orka kicka iväg den där fotbollen som hon älskade att sparka en gång! 

3,2,1 - Pang! Första backen närmar sig med stormsteg, typ efter 200 meter börjar vi klättra! 800 hm och min kära, kämpande fru har det riktigt tungt! Hoppas verkligen att det ska bli som igår, kännas liksom lättare efter den där timman...

Dagens Banprofil

På väg till start, sådan kämpaglöd att jag har aldrig sett på maken;
-2 dagar kvar, Vi ska gör det, vi är starkare!!

Första 14 kilometerna tar 1:45, asså 1 timma och 45 minuter! Å´ja, det är jobbigt idag också, riktigt tufft, vi kämpar på men märker båda att det är tyngre idag, ugh!! Vi får äntligen lite nedför, tappar 300 hm till 600, blir brant igen, över 20%. Det är så brant här att man slagit ut betong och lagt i en massa stenar så det ska greppa när skogsfordonen ska ta sig upp. Funkar faktiskt för oss också att ta sig upp men idag känns det som om Camelbaken blivit 10-15 kilo tyngre än igår. Monkans fingrar krampar, vi byter sida så hon får ta tag med höger hand men säcken känns fortfarande lika tung! Det blir värre för Monkan när hon håller med vänster hand, sticker mer i fingrarna på höger sida då. Hon börjar flåsa riktigt hårt igen, puls 141, där kommer "äntligen" skylten, 300 meter kvar till första fikastoppet. Blir ett välbehövligt sträcka på benen stopp och ett par "tjockvåfflor", max 90 sek går åt sen kör vi. Tuffa stigningarna fortsätter upp till 1100 sen äntligen släpps det lite utför och från här till sista toppen på 1400 har det gått och blivit svensk terräng, vi börjar faktiskt prata om Kinnekulle. Underbart...

Idag blev det lite belöning när man fick avslutning i terräng vi känner igen...

En bild till rakt framför Monkan hade visat finfina stigar med rötter och lite sten vi är vana vid.
Avslutningen idag var från 1400 hm ner i Lavarones DH/Bikepark.
Superduper där vi plockade igen lite tappade lag... 

För egen del så har veckan gått fantastiskt bra, är så otroligt nöjd över att vi gjort detta som det Team vi är. Inte ett hårt ord till varandra under hela veckan. Måtte vi tro att nattsömnen blir lite bättre inatt och att krämporna inte gör sig för kännbara i morgon på min kära. 1 dag kvar, -vi är starkare!

Trötta 34:or idag. 24:a i MIX. 244 overall.

Stage 6

Trento – Lavarone

The sixth stage is as new as uncommon leading out of the Etsch valley – with the start at 200 metres in altitude – up to Alpe Cimbra, the high plains of Folgaria, Luserna and Lavarone. In actual fact, the field doesn't conquer a mountain but climbs one – in steps. As a result, the netto climb of some 1,000 metres of climbing finally cumulates to more than 2,000 metres of climbing.

The first step has to be mastered at the local mountain of Trento called Cimirolo Pass which will be reached by passing the sun-kissed suburb of Oltrecastello. After the mountain has been encircled a small forest path will lead back down with a single trail past Forte Brusafer before it's time to go back up again towards Forte Fornas on the other side of the valley, a climb which starts with a nasty ramp.

Before the participants reach Forte Fornas they turn into the 2015 route to Passo della Fricca which will be reached after a few kilometres, and finally conquered on the road which leads to Carbonare, the end of the second step.

From there on, the 2013 Transalp route will be tackled in opposite direction to make it to the small hamlet of Slaghenaufi. It's this third and final step on which racers have to work hard to Mount Tablat as many small ascents have to be managed on pretty small forest paths and also on some single trails.

The stage wraps up on the freeride line of Lavarone which concludes in the suburb of Bertoldi from where it's only a short hop to the finish line. 

TransAlp Etapp 5 / Kaltern - Trento

Blev en orolig start, 5 km utför på allmän väg där "den-glade-motionären" alltid helt plötsligt får för sig att han ska vinna!!! Jag låg tight på Monkan å hade koll på fältet, självklart blev det lite minikaos med körningar på trottoaren, på VÄNSTER sida där vi möter trafiken! Herrejösses, å då kör vi runt 200:a plats!! En krasch framför oss där flaskor å cyklar låg. Verkade "bara" vara 2 cyklister som låg, phu!!

Efter 7-8 km säger Monkan att det inte känns bra i kroppen :-( (lätt att förstå för hon vaknade med jätte svullna ögon, linkar när hon går på knät å' allmänt ursliten, trött). Jag säger positivt och med den erfarenhet jag har har; -Ge kroppen en timma så ska du se att det är en helt annan känsla! Efter 15 km började vi klättra, ca 35 min hade nu gått, kollade snabbt Monkans puls, 135 och hon andades normalt!! Vi klättrar på, asfalt, ca 8%. Efter exakt 58 minuter säger hon det; -Känns riktigt bra idag!!!! Yeees, det ryser till i kroppen, kommer bli en bra dag...

Dagens Banprofil

TransAlp, bergen är grymma, alltså på riktigt. Jennie Stenerhag kör suveränt här, vinner etapp på etapp. Hon sa i morses att; -hemma pratar vi om "den" jobbiga startbacken!! Här är "den" jobbiga startbacken 2 timmar!! Haaahaaa, vilka kontraster, men man blir bra på det man gör :-) Jenny tävlar tillsammans med Esther Süss.

När 2 timmar å 15 minuters klättring var gjord hade vi nått 1400 hm och dagens 1:a topp var fixad, då säger Monkan; -Tack Gode Gud, å Tommy!! Äntligen lite utför, dagens första nedförsbacke!! Underbart :-)

Efter första långa stigningen fick vi lite utför,
sen vände det upp 250 hm till, i skogsterräng!
När inte 30-50 räcker till!

Bergen är verkligen grymma, men ni/(vi) är grymmare hälsade Anna Öhrström innan vi startade, dessa ord har faktiskt satt sig som ett litet mantra!! Idag har jag verkligen börjat tro på detta, alltså på riktigt!! Vi har börjat ta i igen, utan andnings problem för Monkan och hon märker att kroppen faktiskt funkar trots blessyrer och den tunga påfrestning hon/(vi) utsätter den för, en upptäckt jag anser att många borde känna på, alltså lära sig att förstå vad man kan klara, rätt vilja och inställning betyder mycket. Kroppen är en helt fantastisk manick helt enkelt!!

Nämnda Anna hette tidigare Enocsson, lärde känna henne ordentligt i slutet av 90-talet, vi var på Gran Canaria på några läger tillsammans. Hon frågade om jag inte ville hjälpa henne med lite träningsupplägg, coacha henne helt enkelt. Väldigt smickrande kände jag då (och givetvis fortfarande), behövde lite betänketid då jag anser att en bra coach ska ta del i så mycket mer än bara lite siffror av ett test och ett program på papper. Ska jag göra ett bra jobb med en enskild individ så kräver det tid för att se hur atleten i fråga funkar m.m. Hur som helst, vi startade ett samarbete under några år. Resulterade bl.a. i SM guld och flertalet bra resultat. Ganska snart blev det en proffs sejour för Anna, riktigt kul att få vart en del i hennes karriär. 2005 körde hon Transalp, och hon gjorde det faktiskt tillsammans med Esther Süss, alltså samma Esther som nu Jennie Stenerhag kör med!! Anna och Esther tog storslam, vinst i varenda etapp! Precis som nu Jennie och Esther verkar göra...

 Men hur gick det nu för oss idag då!??
Jo, vi är verkligen nöjda, när vi äntligen kommit upp för sista otäckt branta berget och forcerade ner i en härligt svårbemästrad DH, smal avsats med djupa stup rakt ner. Tur det står lite träd och buskar vid sidan annars hade nog majoriteten vänt och cyklat samma väg ner som vi tog oss upp!! I mål såg vi att vi fått vår bästa placering i racet och det känns verkligen som en bra bonus på de tunga dagar vi nu lämnat bakom oss.

Bergen är tuffa men vi är tuffare, Tack Anna :-)

Anna har skrivit några rader om sin upplevelse på Transalp. Finns att läsa här:

http://cykla.se/bloggar/anna-ohrstrom/en-tavlingsberattelse-med-starka-minnen/

20:a  idag. 22:a i MIX. 236 overall.

Starka Team evalds.se/JJ

Stage 5

Kaltern – Trento

The fifth stage has been part of the 2014 Transalp but is laid out quite shorter this time – without leaving out the 2014 highlights which can be found in the small town of Gfrill which nestles as last outpost of South Tyrol right at the border to Trentino which the field approaches on a downhill to Lavis situated in the Etsch valley. 

Racers can look forward to a ride rich in variety in an untamed countryside, on many small forest paths, single tracks and old cart paths on which the mountain bike pairs also collect more than 500 metres in altitude.

From Lavis, the route follows the famous Strada della Flora, a beautiful name for an even more beautiful track, up to Monte Calisio. The following single tracks down to Trento are small and hidden paths in a larch wood, not broader than a towel. They have been a personal tip back in 2014 and they surely still are.

However and best for last, the stage town of Trentino is definitely different compared to all other stage towns with its historic downtown and bars and cafes at every corner. Rating: pretty laid-back.

TransAlp 2017 Etapp 4 / St. Christina - Kaltern

49 kilometer körda, Monkan hänger i Camelbaken som aldrig förr, vi håller knappt 3 km/tim, hon låter inte bra asså´! Hyperventilerar som jag knappt hört henne göra någonsin tidigare, snart nått toppen, hör en MC ordinans bakom, ser änden på toppen, vi når upp, nu kolavippar hon tänker jag!! -STOPP, skriker jag till MC ordinansen när den passerar...

Etappens Banprofil

Vaknar upp i foten av St. Christina och en "jätteskyskrapa" (3180 hm) bakom oss. Italienska Dolomiterna, vääääldans imponerande. Mindre imponerande är Monkans knä som värker. Tänker också på hennes kraftiga andhämtning i går. Lät ju som när hennes ansträngningsastma var som värst för några år sedan, dock brukar den "bara" finnas när hon går hårt i början av lopp och alltid vara bättre när hon inhalerar, vilket hon gör nu. Hur som helst, vi får i oss en frukost, skakar av oss gårdagen och ger varandra alla härliga uppmanande ord man kan ge varandra för att försöka förmildra dagens 3000 höjdmeter :-)

06:15 å´ solen börjar lysa på en av Dolomiternas fantastiska toppar...

Idag startar vi lite tidigare, 08:00. Gissa vad!? Direkt uppför :-)

Starten går bra, börjar omgående uppför. Ber Monkan ta tag i ryggan omgående så vi kan ligga tight när vi går in på den väntande första smala asfaltsvägen upp. Går snart över till grusväg och det tuffar till sig lite men vi håller oss lugna. Andningen funkar ok för Monkan, dock vågar vi oss inte över 135 i hennes puls för då kommer den tunga andhämtningen direkt. Blir utför några kilometer sen tar några härlig asfaltsserpor uppför vid och vi har snart nått dagens högsta topp på 1900 hm. Sista 100 hm upp kommer det ikapp några svenskar, de åker å´ småpratar och jag känner att det går för sakta, går på lite och Monkan flaggar direkt om att; -det går lite hårt. Jag hör hennes andning stiga, frågar om pulsen. -137. Tänker att 145 klarade hon igår och går på lite till. -141 flåsar hon. Något som inte stämmer tänker jag men svarar; -Bara lite kvar, vi blev i alla fall av med de snattrande svenskarna!! Nu blir det lite go utförsåkning och därtill ett stopp som gör att modet verkligen kommit tillbaks!!

Lite kövalla (!!) här och vi var ikapp de mixlagen vi tappade i första stigningarna... 

Stigningarna avlöser varandra, 200 hm, 200 till, 100 och sedan börjar en knapp "600:ing". Vi är vid gott mod med lite goa "tjockvåfflor" i buken. Stigningen börjar på en smalare asfaltsväg men övergår efter ca 300 hm till grusväg. Vi hinner bara ut på grusvägen och Monkan börjar kämpa hårt, hon tar omtag i ryggan, vi byter sida. Puls frågar jag? -131 Inte bra tänker jag. 15 slag lägre än igår, vad är detta!!!? Vi kämpar på men hon låter sämre och sämre. -Puls? - 127 Men va tusan blir tanken. Svarar; -Vi är snart uppe, strupen 2 gånger så är vi där. Sedan har vi en lång härlig utför igen. Kom igen bara, du är så stark, vi fixar detta. Du är den starkaste kvinna jag känner, du fixar detta... Får inget svar tillbaks...

Monkan hyperventilerar som jag knappt hört henne göra någonsin tidigare, snart nått toppen, hör en MC ordinans bakom, ser änden på toppen, vi når upp, nu kolavippar hon tänker jag!! -STOPP, skriker jag till MC ordinansen när den passerar. -Astma, have you astmaspray, säger jag och gestikulerar som om jag hade en inhalator!!

När MC ordinansen med sin grymt stora rygga fullsmäckad med medicamenten börjar leta lite kommer Monkan ikapp mig samtidigt som en "Italienare" i 65+ stannar och frågar, -Astma, astma!??? Han har åkt bakom oss när vi kröp upp för sista långa, långa 2 "struparna". -Yes, have you får jag ur mig samtidigt som Monkan sätter ner foten och förmodligen undrar vad det är för uppståndelse runt henne. Min känsla är att hon är väldigt dimmig av den kraftiga hyperventileringen hon haft sist 5 minutrarna. Italienaren får fram sin inhalator, Monkan börjar få ner andningen lite och hon försöker få i sig. Får göra om några gånger då hon tycker att det bara "puffar till" när hon trycker. -ok, tror du inte den funkar säger jag? -Känns helkonstigt blir svaret tillbaks. -Hmmm, vi må tro att det funkar säger jag samtidigt som Monkan lämnar tillbaks inhalatorn. -Hur mår du, ska vi våga oss på att köra vidare? Vi är uppe på toppen, 6-7 kilometer som är mest utför nu. -Nu kör vi säger hon.

Under utförslöpan tänker jag mycket på hennes status, kollar så hon är med i bak. Grusväg blir snart asfalt och jag känner mig tryggare. Tänker på Italien/Spanien och deras ofta "starkare" medicineringar. Konstigt med astma sprayen, att hon inte kände nått!! Vi har mer än 1000 hm kvar...

Dagens längsta stigning börjar, vi säger inte så mycket till varandra. Märker att Monkan inte är vid samma goa mod som tidigare. Puls? frågar jag; -133. -Gött blir mitt svar. Efter några minuter märker jag att farten ökat lite till. Puls?; -137. Men tusan!! -astmasprayen måste funkat!? -Jag tror den jag använt sista dagarna är slut säger då Monkan! -Har du med ny. -Ja blir hennes svar. Jag får gåshud å´ känner, vi kommer fixa denna dag också tack vare "Italienaren" som lyckligtvis hamnade bakom oss när det var som värst. Han ska vi tacka i morgon :-)

Kommande 1000 hm gick så mycket bättre. Pulsen hamnade åter en bit över 140. Dock var/(är) våra ben lite syrafyllda så det finns inget extra att trycka till med. På slutet efter en riktigt brant 18%:are blir det lite DH och sedan in på asfalt mellan en massa vinplantor. 1000 metersskylten kommer fram och där framme ser vi en välbekant KIF:tröja, KjellE:man på cykel!! Gu, va gött...

Men vad ser jag bredvid; -Theo skriker jag till!! -Barnen är här Monkan, kolla!! -å´ nu lipar jag snyftar min kära!! Fantastiskt härlig överraskning på helt rätt dag kan man säga!! Nu måste det "tuffaste" vända...

Ljuvlig känsla att bli bemöt av barnen efter en riktigt lång "svängande" dag i bergen!!

Ojojoj vad härligt det är att stå här! Blev en lång tuff dag...
6:39 på Team evaldsmtb.se/MIX 29:a idag. 24:a i MIX. 242 overall.

Vilken underbar afton vi fick, Pizzabuffé för våra gäster innan vi avslutade med ännu ett pastaparty :-)

Stage 4

St. Christina – Kaltern

The fourth day of the BIKE Transalp features a true marathon which is also a sight seeing tour through South Tyrol. The field leaves the Dolomite skyscrapers down into the Etsch valley where the stage's finish town is located within spacious and sunny vineyards. The whole stage showcases the variety and beauty of northern Italy whilst collecting a total of more than 3,000 metres of climbing in a constant up and down.

The route encircles Langkofel and Schlern on the high plains while thrilling single tracks lead through the Tiers valley to Eggen valley where the stately mountain range of the Rosengarten takes over the patronage of the this special part of the course.

After the last quite long climb the field will enjoy a very easy, partly rough but very long descent until it finally arrives in the Etsch valley.

Now, it's only the Kreither saddle which is in the way to the finish which will be reached by passing Lake Kaltern. And while racers have to miss out a refreshing bath, they can look forward to some good wine as the finish line is traditionally set up next to the town's wine cellars.

TransAlp 2017 Etapp 3 / St. Virgil - St. Christina

Nämen dra mig baklänges!! Hur i hela världen kan det vara så brant!! Eagle 30-50 och det räcker inte till!! Italienska Dolomiterna levererar verkligen...

Dagens banprofil!

Team evaldsmtb.se/JJ är som vanligt taggade...

Pearl Izumi har stil och byxa med Topnotch pad för ömmande bak...

Självklart väljer även undertecknad Pearl Izumi för matchning och grymt pad... 

Vi startade på drygt 1200 höjdmeter å det märks verkligen att inte Monkan trivs på höjd, så snart pulsen går över 145-146 så är det sjukt hög hyperventilering, som tur va plattade snart startbacken ut sig och vi fick en chans att komma ner i puls. På en smalare asfalt som blev till en grusväg bildades det faktiskt en klunga med ca 15 lag och det blev lite rullåkning. Första 10 km gick av bara den och man kände helt plötsligt att denna dag kanske går på strax över 4 timmar, ändock "bara" 65 km idag och sista 7 km utför! Men säg den förhoppning som varar för evigt, efter 12 km kommer en vägg, nja inte riktigt. På 6 km ska vi ta oss upp på en grussträng, det går ligga 2 i bredd men det är löst av regn som kom i natt och mycket grus på ytan. Det planar ut lite för att sedan bara fortsätta rakt upp till 2200 hm. Jag väljer att hoppa av cykeln och puttar Monkan i baken, mer än 700 hm tas på dessa km och då är en (1) hel km svagt lutande, säg 2-3%. När vi väl är uppe belönas vi med; KÖ!!!!

Vi var några som ville ner...

Låååångt ner ska vi gå...

Möter vandrare på väg uppåt, kul dag för de stackare! Möte av 1000 cyklister...

Som sagt, långt ner att gå! 400 hm tappade vi på 1.4 km!!

När vi väl hasat oss ner för denna brant var 26 km gjorda och dax för fika, vi fyllde snabbt och stoppade i oss någon banan och tjockvåffla! Kändes som om det rullade på bra nu. Vi hade flera mixlag bakom som vi vet varit före oss tidigare dagar så det var kul, fram till nästa fika på 42 gick det i ett skapligt flyt. Visst, bitvis brant och svårt att "teamköra" men det gick. Nu ut på en superfin asfaltsväg med mängder av serpor. På asfalten stog det skrivit Giro di Italia 100 year så det kändes ju superduper att man åkte upp här, Grödnerjoch heter passagen man går igenom.

48 km gjorda och just nu lite utför på G, värsta DH branten, ingen vila, svårt att dricka, gel och barer glöms av och helt plötsligt ska vi åka uppför, eller åka! Slita å´ knöka sig upp på 30-50! Växlarna räcker inte till. Går med min cykel bredvid Monkan igen, putter henne och vi kommer upp,  flera av mixlagen kommer ikapp, små lätta tjejer som bara småtrippar upp också en ny brant och nu går det inte putta längre ens en gång, Monkan får också gå av. Vi går på tok rött, bara att lugna ner sig och inse att 3.5 km uppför kan vara sjuuukt lååångt...

Jorå, uppåt ska vi gå, uppåt, uppåt å´ uppåt...

Tillslut når vi toppen! Vilken dal, så fantastiskt så det liknar inget annat jag sett! Foto!??? Inte en chans, knappt styrfart längre, vi ville bara ner våra sista 7 km. Värsta DH igen, dom har inte gjort det lätt för oss! Visst älskar jag utför, Cambern inbjuder verkligen till 100% körning på dessa partier men vi är 2 som ska i mål samtidigt! Så fantastiskt kul att göra just det, komma i mål samtidigt :-)

Vi gjorde det idag igen! Men det har kostat på, idag vart det brantare och tuffare än väntat...

Detta var med ut som dagens "lunchpaket", 4 barer och 3 gel på två.
Dock var det med 2 bar och 1 gel hem! Svårt att få i sig när man går lite för hårt... 

Eftersnack i målområdet, vi avancerade en plats idag...
5:20 på Team evaldsmtb.se/MIX 22:a  idag. 23:a i MIX. 235 overall.
4;47 på Team evaldsmtb.se/JJ 46:a  idag. 51:a i Master. 168 overall.

Idag var det både koskit och lera på våra hojar!! Monkan som Scottåkare kan göra det enkelt för sig, bara att lämna in hojen här i Scott tältet så fixar 7 servicetekniker resten!! #scottgörservice

Stage 3

St. Vigil – St. Christina

On the third stage of this one-week mountain bike extravaganza through the Alps it's time to hit the most beautiful part of the Italian alpine world. This stage is one to remember for its scenery. So be careful not to ride into the person in front when crossing Fanesalm and Großfanesalm as some of them might stop to take some pictures of the scenic attractions around.

The third's day route will definitely hold some jaw dropping moments before it's time to descend to St. Kassian, the part of the stage which is marked as a passage where racers should carry their bikes.

After making it down to the Abtei valley, racers have to start climbing again as the Groednerjoch is in their way, flanked by giant mountains such as Sellastock and Sassongher. The route follows the long descend of the Sella Ronda in opposite direction towards the ridge where some exciting single tracks bring the teams of two in a constant up and down to Plan del Gralba, right at the road to Sellajoch.

Now, the Transalp takes over the downhill track of the short Hero round down to Wolkenstein. But before racers will actually reach the valley, they will make a turn towards St. Christina where this Dolomite stage blessed with high-class panorama views and a fun course finally comes to an end.