Tänkte sammanfatta min största idrottsliga prestation någonsin. Inte resultatmässigt utan fysiskt. Cykla MTB i 25 timmar, så gott som Non Stop!
 |
| Världens längsta 24-timmars race! |
Fick en förfrågan i mars månad om jag ville åka med till USA för att göra ett studiebesök hos Specialized. Kolla deras testlab, tillverkningen av deras flaskor och se den nya vindtunneln. Vi skulle hinna med detta, cykla en sväng i bergen utanför högkvarteret, Morgan Hill. Vi skulle hinna med ett besök i Las Vegas och ett par dagar i Los Angeles. Dessutom köra ett 25 timmarslopp i Utah. Som del i ett lag eller Solo. Kände direkt när jag läst inbjudan att -Det gör jag, å självklart Solo. Jag gillar ju att cykla. Men varför 25(!) timmar!? Jo, vintertiden. På startlinjen drar man tillbaks klockan från 10 till 9:00 och kör sedan tills dagen därpå kl. 10:00.
Senaste åren har jag ju aldrig hunnit med mer än 120-125 timmar per år så kan jag ha detta i sikte kanske jag kan slå på 25-40 timmar till på detta år och dessutom vara i lite form när höst, vintern å PTdE kommer :-). Är ju då man hinner med att skrapa ihop lite timmar...
Uppladdningen.
Våren har sett ut som tidigare. Något pass i veckan är alltid målsättning och det har funkat bra till Midsommar. Därefter har det varit svårt att hålla i det med tanke på semestrar som skall puzzlas ihop i jobb och familjs vägnar.
Dock körde jag 6 timmar MTB på fjället runt Lindvallen i början av Augusti när AiM Challenge ägde rum. Jag å Monkan körde tillsammans i ett mixlag. Härefter var det tänkt att jag skulle skruva upp tempot och antal pass lite inför stundande event. Men, i denna torra härliga cykelsommar ville nu vädret något annat. I mitten av augusti kom det regn! Det kom så mycket regn på endast några timmar så det tog igen hela sommarens nederbörd som ju faktiskt hade uteblivit. En smärre katastrof var ett faktum i hela Kvänum, för oss innebar det lokalbyte, logestik och order hantering raserade och bara att få evalds.se, lagershopen i Kvänum att funka igen. Det har tagit sådan tid å kraft så träning från AiM till avresa (11 veckor) har blivit 3 timmars inomhus cykling och 6.5 timmars utomhus plus ett generalrep på Kinnekulle. Den dagen, skulle jag vilja säga, blev räddningen på hela 25 timmars tävlingen för min del.
På Kinnekulle var jag, och flera med mig, i gång under 12 timmar. Min inställning med detta test var bara att kolla hur kroppen reagerade på just 12 timmar cykel. Mat, mage, bak, klädombyte, fart, utrustning m.m. Summeringen efter denna dag var att så länge jag håller en fart där jag inte går på rött, eller ens på mörkt orange. Kommer nog benen fixa det. Äta ofta och lagom än sällan och mycket så ska nog magen kunna fixa det. Sen att det är mer än dubbelt så lång tid och att jag fick knä ont, överansträngt, efter 9-10 timmar, ja. Det kan givetvis bli stora parametrar som spelar in! Idrottsligt har jag inte gjort några längre pass i en stöt än detta 12 timmarspass så jag vet ju inte!?
På detta med antal timmar i sadeln så brukar man ju vilja sova en 6, 7, 8 timmar per dygn också, så där är också en viktig parameter som kan sätta spår och käppar i hjulet. Här är jag dock ganska bra "tränad". Redan i lumpen (japp, jag är gammal nog att jag har gjort den) fick vi träna på hur lite sömn kroppen kan, under korta perioder, klara sig utan. Å så sent som 3 dygn innan start kände jag på ett vaket 30 timmars dygn. Så just sömn problemet kände jag som minsta problemet.
Förberedelser.
Själva cykeln var ett litet problem, eller inget alls för Världens bästa MTB var förbokad och stod och väntade på Specialized i Morgan Hill, lite söder om San Francisco.
 |
| Epic S-Works WC 2015 - Kitad för start |
Undersökningarna jag gjort innan på 25hoursinfroghollow.com visade att det var en snabbåkt bana med en lång klättring och och en ännu längre sluttande utförslöpa. Bilderna visade bitvis en hel del sten så punka risk var klart möjlig.
Jag packade ner ett extra Fast Trak 2.2 däck och självklart ett SWAT kit så jag kunde ha slang, patron, kedjebrytare, multiverktyg på cykeln och inte i några kläder som skulle bytas efter X antal körda varv i ett dygn. Sen var nästa stora utmaning belysning. Jag har testat lite belysning genom åren och det går hitta bra men det ska vara en lätt lampa på hjälmen i första hand. Otroligt viktigt att den inte är tung, nacken reagerar direkt. Sen måste ljuskäglan sprida ljuset åt sidan och inte bara starkt framåt. Att bara ha en lampa på styret är inte tillräckligt när man går över krön eller ska svänga runt snäva kurvor. Så mitt pannlampe val föl på Cavo 4000 lumen. Bästa och mest prisvärda alternativet. Fixade 2 extra batteri till denna också. Med tanke på att natt cyklingen med all säkerhet skulle vara det avgörande både på resultat och om man ska ta sig igenom dom 25 timmarna varav just natt och becksvart mörker består av 12.5 timmar i Utah, måste jag ha en belysning till. Bestämde mig för att köpa en Night Rider Pro 1800 Race som gick att få på plats. Köpte faktiskt 2 lampor så jag fick loss ett extra batteri. Får inte plötsligt bli mörkt på natten för då är det färdig cyklat tänkte jag! När jag köpt dessa prylar var jag också säker på att få hjälp med laddning vilket kan vara ett stort problem uppe i bergen. Bara arrangörens sponsorer på plats som ordnar med ström. Eller eget elverk då men det kändes bökigt att ta med!! ;-)
Sen var det kläder och skor. Temperatur skiftningar mellan 30 grader på dagen till 0 på natten kunde vara skillnaden står det på deras hemsida. 2 par skor och ett par skoöverdrag, de var det lättast att börja med. Sen tog jag fram en resultatlista på 2012 och 2013 års solo resultat. Såg att vinnarna snittat runt 1:10/varv kände då att målsättning ska nog vara 2 varv i stöten sedan ett snabbt matstopp och byta kläder. 21 och 22 varv har det körts för att vinna. Kan jag då köra 20 tänkte jag, hmmm... Kan inte komma dit med för lite kläder, kan ju faktiskt bli regn också. Bestämde mig tillslut, 12(!) Kit fick det bli. 12 underställs tröjor, byxor, cykeltröjor och Fox vattentäta jacka, Downpour. 12 handskar varav 3 vindtäta. Ja jösses vilken hög! Å så 2 hjälmar på detta varav en var förberedd för pannlampan.
Nästa steg i mina förberedelser var maten. På Kinnekulle körde jag med energibarer, pannkakor med Nutella, Risgrynsgröt, chokladkakor/sportlunch, GT tabletter från Enervit, energidryck och Maxims electrolyt. Detta är ju verkligen inget jag ville släpa med mig utan bestämde mig för att improvisera och lägga en timma på ett stort köpcentra i USA för att hitta produkter. Detta trots att det är otroligt viktigt vad jag skall komma att stoppa i mig varje timma. Packade ner GT tabletter vilket jag gillar inför dom vanliga långloppen och när det ska köras nått extra. Evoc väskan jag packat i vägde 22,6 kg (23 var max) så det var precis(!) lagom...
Innan start.
Resan gick bra, cykeln väntade på mig å med ett bredare 2.2 framdäck pumpat till 1.8 kg (bak 1.9 kg/2.0 bredd) en längre, negativ lutad, styrstam på medium WC'n, ett monterat SWAT kit, ett flaskställ och mina XTR pedaler så blev vi kompisar direkt! Jag kände faktiskt att detta var just nu min bästa kompis. På plats i Utah, Hurricane - Zion var det dax att provköra banan.
 |
| Herrn i egen person är ute och testar banan - Påminner om Dammrundan i underlag... |
Jag hade tagit med mig en banprofil från arrangörens hemsida. Där stod bara ca miles (i km ca 18) och högsta å lägsta punkt som då blev ca 190 hö.m. När vi kört runt ett varv visade det sig att varvet var 20.5 km och höjd metrarna 330 och inget annat! Att varvet var längre och tuffare än jag trott enligt resultatlistor och höjdkurvan gjorde att jag kom till insikt om att 1.10/varv skulle bli en jobbig tripp. Vårt testvarv tog drygt 1 timma och 20 minuter!!
 |
| Ted och Tommy kollar "Berg å´dal bane slingan" |
Annars var banan bra, första 2-3 km lätt uppför, bara några procent. Sen brantar det till rejält några gånger. Vid 8.5 km var vi uppe. Här börjar en sjukt grym utförsåkning, först 3 små dropp och sen en svår, stenig, lös genomfart som man kallar för "The Jem Drop". Här står det personal med sjukvårdsutrustning å kollar så man först klarar dom vassa kantiga stenarna, en brant ganska hård 165 graders böj. Nu blir det svagt vänster, brant, riktigt brant med runda stora stenar och fåror, gamla rännilar. Sista svårigheten är ca 165 grader igen men åt vänster, brant och utan sten i böjen men därefter. Fast då kan jag tycka att det bara är å släppa på för man är på väg ur det hela. Det är torrt å fint, verkligen en svårighet jag gillar och tar in tid på många som går ner. Svårigheten mynnar ut i en lång, lång, "berg å dalbana". Vi hoppar, lägger ner i velodromerna, släpper på på rakorna, hoppar igen å inte en sten på 5(!) km! Sjukt coolt. Sen blir det lite stendravel där det kommer bli mycket punkor, det blir en ganska lång grusväg och nu har vi åkt totalt 16 km. Sista dryga 4 är långsammare åkning med lite branta uppför och några vassa kanter men framför allt skiffersten som ligger oregelbunden. Känner direkt att detta blir jobbigast på hela banan då det inte finns flyt i det. I mål hade det som sagt tagit 1 timma och 20 min för oss i effektiv cykeltid!
Dax att köpa mat och börja planera för matstopp och klädbyte. Får rapport om att regn är på väg in. Redan på lunch skall det komma. Sen ska det hålla på med skurar och blåst ända fram till målgång. Ca 15 plus på dagen sägs det å ner mot 5-6 grader på natten. -Det gillar inte amerikanerna säger jag!! Men vad vet jag om det, känner bara att det blir sjukt viktigt med klädbytena i morgon! På Walmart satsar jag i alla fall på Pannkakor och Nutella, jordnötter med torkad frukt, Kitkat/choklad, Redbull och Monster. På plats kommer det finnas Sportdryck, barer, mat som hamburgare (givetvis, vi är ju i USA), paj, mackor, gel m.m. Känner att detta ska funka.
 |
| Specialized - Service tält |
 |
| Våran depå med servicetält |
Tävlingen.
Vi åkte tidigt, redan vid 6:45 så en låååång nattsömn innan var väl inget som prioriterades men nu hade jag tid att lägga upp mina prylar i korgar jag fått "låna" av Walmart. Detta är viktigt då jag här och på plats i USA inte har med någon service hjälp utan får fixa själv. Fixade med fäste på cykeln för lampa, batteri skulle läggas fram. Pannlampa på hjälmen, mer batteri. Öppna pannkakorna, fram med all mat, drycker m.m. Nummerlapp på åså hör jag arrangören ropa till genomgång av racet, start m.m. -Shit tänker jag, inte ombytt. Jag får strunta i genomgången å byta om och lägga fram det sista. Det blir korta kläder, soldis å 18-20 grader är ju perfekt! När jag väl är redo lägger folk upp sina cyklar på den långa grusvägen som börjar efter varvning. Ser inget folk på någon startlinje men möter då mina goa Specialized kolleger som "hunnit" med mötet. Beror nog på att dom kör i lag å inte i solo!!? :-) Frågar om något viktigt sas och får reda på att man måste tala om sitt namn varje gång man går igenom tältet vid varvning. Annars var det bara att lägga upp sin cykel här på grusvägen å ställa sig där bort åt, 200 meter bort! När jag sprungit dit så säger starten:
-Two minutes!
Perfekt tänker jag :-) Starten går å 2 man skjuter i väg som kanonkulor, -Jösses! Är dom hack i häl när vi kommer fram till cyklarna, ut som 3:a... Släpper snart av och hamnar runt 8-10 i klättringen, tar/kör mycket riktigt förbi några som går i branten och vid första varvning har allt gått bra. 6:a totalt, ca 54 minuter! -Härligt, då går det stå på rätt fort tänker jag. Ut på andra börjar jag fundera på hur jag ligger i solo klassen. Är det dom som haft bråttom? Eller gör dom som jag tycker att jag gör, kör lugnt!? Man ser bara på nummerplåten på cykeln, är den röd är det solo. När andra varvet närmar sig slutet ser jag att det fortsatt går fort, vill inte redan stanna utan bryter omgående min plan. Blir ett 3:dje varv och sen ut i depån, vet fortsatt inte hur jag ligger men har haft ca 56 och 58 på dessa varv. Får jätte bra hjälp av Patrik och David (SCS Stockholm) och Ted (Cykloteket). Byter kläder, fortsatt kort kort, alltid långa handskar. Får i mig pannkakor. Byter flaskor och tar med en ny bar. Försöker äta en bar på 2-3 varv + GT tabletter, 2st på 3 varv. Dricker ungefär en 4 deciliter sportdryck per varv. Kör 3 varv till i en stöt och ser när jag kommer in efter 6 varv att jag har kört i 5 timmar och 45 minuter. Jag ligger hela 15 minuter före fjolårsvinnarens tid han hade efter 6 varv! Sjukt bra. Får också reda på att jag ligger 1 och 2:a. Vi har skiftat lite med depåstopp. Jag har nämligen inte sett att vi kört om varandra. Detta matstopp/klädbyte går fortsatt bra. Klockan är knappt 15 och nu får det bara bli 2 varv för vid 18 är det mörkt. Fortsatt kort kort, inget regn men svarta kanter har det varit från och till...
 |
| Någon gång av dom 3 första varven... |
 |
| Grusvägen med en härlig miljöbild bakom |
Varv 7, 8 & 9
Kommande 2 varv blir mina skönaste. Jag har haft riktigt dåliga ben från start men känner att det går lättare nu, kört snart i 8 timmar och förvånas över hur det kan vara så här. Svaret är ju enkelt. Banan är grym, cykeln är världens bästa och jag åker runt i kort kort och har inte varit på tröskelzon eller över, rött, någon gång. Det är helt enkelt sjukt kul att cykla nu!! Kommer på mig själv med att jag måste stanna efter ett varv, kör jag punka eller annat strul så kan det komma bli mörkt väldigt fort och utan ljuse kommer det inte funka här, det blir kolsvart. Stannar efter ett varv, 7:e, byter tröja och underställ. Blir nu en långärmad och på med Fox hjälmen där den förmonterade Cavo lampan sitter. Grabbarna är på plats och monterar även Night Rider lampan åt mig på cykeln. Snabbt iväg igen. Fått riktigt bra hjälp av svenskgänget, överraskande bra då dom själva är med å kör i lag. Funderar hur jag ligger till. Vid nästa varvning får jag reda på att jag ligger 2:a! Grymt!! Nu har klockan passerat 18 och det är verkligen kolsvart.
Blir förvånad med lamporna. Hemma kör man nästan alltid med fullt kräm, var helt inställd på det här också men marken är ju ljusgrå här av allt bergssand och himlen är som sagt kolsvart så i utförslöporna behöver jag aldrig ha mer än halvfart på Cavo lampan. I uppförsbackarna räcker gott och väl den svagaste ljusstyrkan. Night Rider belysningen kommer inte att behövas mer än om något händer. Dock beslutar jag snabbt att använda denna på alla klättringar och spara batteri till Cavon. Behöver nog inte ens ladda utan bara köra med dom medtagna. Börjar blåsa rejält å det dröjer bara minuter innan regnet är här. Duggregn så det är ok. Tur jag tog en långtröja. Går in efter varv 9:o. Känns bra med 2 varv i stöten nu. Byter om till knickers och en vindtät långärmad tröja. Känns att det blivit kallare, har ingen termometer men det är inte över 10 grader.
Varv 10 & 11
Ut på varv 10. Slutat regna just nu men det kommer tillbaks lika fort. Varje gång med mycket blåst. Banan har börjat bli mjukare, på vissa ställen med små vatten pölar. Känns i kroppen nu. Armar, framförallt triceps och nacken börjar bli ansträngt. Uppe på toppen igen, 10:e gången, snart kört 20 mil. Regnet tilltar igen och det blir löjligt halt i branten. Mellan dom båda 165 graders kurvorna kommer jag för högt upp på insidan, framhjulet kasar undan och jag blir sittande, liggande mot bergsväggen som är på just insidan. Känner efter, ja bra, det har gått bra. Kan resa upp mig och cykeln och cyklar mot 165 vänster. Är så nära att jag vurpar igen så jag svär tyst åt mig själv samtidig som jag rullar förbi 2-3 stycken som klokt nog går ner. Ut på "berg å dal bane åkningen" känner jag att det är ännu kallare. Helt plötsligt får jag ont i vänster knä igen, som på Kinnekulle. Nu regnar det på mer och ondare i knät gör det, känns för varje trampande. Sista kilometern har det slutat regna, blåsten försvann igen och det är lätt uppför. Känner mig något varmare å vid varvning säger dom i tältet att jag är fortsatt 2:a. Tänker, -Ett varv till...
Uppför och branten går bra, fastare i underlaget direkt när regnet lagt sig. Känns hela tiden i knät, rakt in under knäskålen. 4 km kvar å det börjar regna rejält. Blåser upp och blir så blött och motigt. Får hålla upp tummarna inuti handen men det hjälper inte, shit va frusen jag blev direkt. Tom på energi märker jag. Tar mig in i depån men nu är det jobbigt att ens gå. Fryser så jag skakar. I tältet sitter hela ligan å göttar sig. Får hjälp av med pisseblöta handskar och tröja. Över knickers byxorna har jag haft ett par vattenavstötande XC shorts från Specialized så jag är ganska torr om benen ändå. Får en kopp varm choklad som gör susen. Värmen kommer tillbaks regnet lägger sig under tiden jag byter om och tinar upp. Nu tar "pitstoppet" drygt 10 min. Ledaren har också haft ett längre stopp får jag info om. Adrenalinet går igång direkt och snart sitter jag torr och lycklig på cykeln igen. Mat, lite varm choklad, energi helt enkelt gör susen för kroppen. Nu går det lättare igen, betydligt lättare. Bara knä ömmandet som inte är bra...
Varv 12 & 13
Klipper två varv till och det går bra. Varven ligger nu runt 1.10-1.15. Trots duggregn, blåst och en temperatur runt 7-8 grader. Armar å nacke som värker åså knät som hela tiden gör sig påmind, dock utan att det "låser till" eller sätter stopp som tur är. Tankarna far mycket på antal varv nu. Börjar räkna baklänges mot 25 timmar och känner att 22-23 varv är inte omöjligt. Dock vet jag att det är en lång natt framför, det är här/nu och 7-8 timmar framåt det avgörs. 7-8 timmar i mörker tänker man! Att bara ha det som ett delmål i det hela känns helt sjukt när man sitter själv med lite ljuse och sin "bästa kompis" uppe i bergen "in the middle of nowhere". Men dessa varv är ok. I depån är nu endast Pelle och Hjalmar (SCS Åre) kvar, dom andra gossarna har hoppat in i ett tält och susar. Får åter go hjälp. Byter batteri på lampan, mer varm choklad. Pannkakor med Nutella. Blir ett snabbt och bra byte. Nu kört 13 varv.
Varv 14, 15 & 16
Ute på 15:e varvet bestämmer jag mig för en chansning, klipper ett 16:e utan att gå in i depån. Vid varvning sätter jag bara ner foten i arrangörens service tält. Fyller på med Stinger "Jelly belly kulor". Ett eget namn på runda goa energikulor som ser ut som gelehallon utan socker på. Fyller också vattenflaskan. Klättringen upp på detta 3 varv (räknar hela tiden i "block"/delvarv för att ha över gripande delmål på den långa vägen mot mål) går åter bra. Men utförsåkningen är inte lika rolig längre. Nu värker det överallt i kroppen. Nacke, armar och vänster knä. Oj va energin rinner av detta varv. Börjar få ångest över att jag tog ett 3:e men peppar mig med att jag säkert gått om ledaren nu. Svär lite åt mig själv när jag får sätta ner fötterna vid skifferstenarna. Värker gött i låren när jag tar sista branta backen innan varvning. Otroligt nöjd med att ha tagit ett 3 block mitt i natten men känner att det kostat på. Blir ett 15-18 minuters stopp för påfyllning och ombyte. 16 körda varv, i service tältet tror nu danskarna (researrangören och handlare) att jag leder, eller om ledaren precis gått ut!? Jaja tänker jag, han som leder är ju dansk så bättre svar än så får jag nog inte av dessa gentlemän :-)
Varv 17 & 18
Flyter på. Efter ombytena och matstoppen märker man verkligen hur kroppen rusar igång på energin man fått i sig. Visst är det bedrövligt svårt att äta och inte mycket smakar gott men när det väl kommer ner i magen så gör det otroligt snabbt nytta. 17:e går utan intermesso men när jag nått toppen så märker jag att vinden vänt igen, det börjar blåsa. Åker utför och lagom till sista skiffersten partierna öppnar sig himlen, det vräker ner. Klarar inte att cykla över stenarna och vattenpölarna som blir sjukt stora fort. Slutar regna, åså kommer det igen. Temperaturen går ner ytterligare. Vid varvning känner jag att med Windstopper knickers, skoöverdrag, Windstopper tröja och Windstopper handskar kommer jag tåla någon skur till. Jag blir ju ändock varm i klättringen som nu är framför mig. Passerar tältet å tänker på min fina Fox Downpour (vattentäta) jacka, slår av på farten. Ska jag vända å byta, -kör säger en röst inom mig, jag kör...
Klättringen börjar å det funkar. Men efter någon kilometer börjar det blåsa rejält, känner hur temperaturen blir ännu kallare, inte många plus längre. Åså öppnar sig himlen igen. Vrålfryser verkligen på toppen, har sådan sjuk ångest över att jag inte bytte jacka. Helt genomsur, fryser så jag skakar, under 5 grader å regn och så ska jag nu ta mig nerför i 7-8 km. Första droppet går bra trots rännilar och vattenforsar jag nu åker igenom. Tänker snabbt att jag måste gå av och gå nerför The Jam droppet/branten, snart framme, tänker det igen, bestämmer mig. -Gå av! Men omdömet är inte normalt efter dessa timmar på cykeln och nu helt genomblöt och stelfrusen. Jag kommer inte av!
Jag säger till mig själv hela tiden, -Gå av! Men fortsätter rullande framåt, funktionärerna lutar sig över staketet å undrar vad jag håller på med. Klarar första vassa stenarna, 165 höger går bra. Shit va lerigt det är, får en bild av en gammal gödselstad framför/runt mig. Säger fortfarande -Gå av till mig själv. Klarar nästa stora runda såphala stenar, så sjukt brant. Det bara kasar. Måste släppa lite frambroms för att kunna styra. -Går bra tänker jag, men då... Tanken är inte ens färdig tänkt - Pang! Slår runt satan, slår i höft och vänster ben. Får upp cykeln, däcken ser ut som däck på en Fatbike. Släpar mig ner till nästa 165:a vänster. Å nu vet jag verkligen inte vad som sker men jag ställer upp cykeln och hoppar på. Förmodligen fick jag en sådan adrenalinkick av smärtan i första fallet så jag hör inte mig själv säga! -Är du helt dum i huvudet!? Hoppa av! Men icke...
Med dessa "Fatbike däck helt utan mönster" kommer jag 2 meter!! Nu begrep kroppen/hjärnan för detta gjorde ont. Går givetvis (faktiskt) ner sista 20 metrarna. Känner att jag blöder på benet men vill inte ens lysa/titta på det om det är mycket. Försöker skaka av mig leran å misslyckandet. Förstår att energin är totalslut och att alla felbeslut här beror på detta, åså fryser jag, shit va jag fryser. Regnet fortsätter, känner att ögonen tårfylls. Funderar på hur jag ska orka ner. Men upp med benet över sadeln, ner kommer man alltid börjar jag. Den fin fina "berg å dal bana" är helt vattenfylld, åker i en lång rännil, försöker komma upp på kanterna för att slippa allt vatten. Tillslut är jag nere, nu 4 km kvar in till värmen. Går väldigt mycket, vid minsta svårighet, gör allt för att få tillbaks någon värme. Når efter drygt 1 timma å 30 minuters åkning varvning å ett varmt tält. Lämnar in cykeln i Specialized servicetältet för att få fixat batteri och lampa som inte sitter där det ska längre.
Väl in i värmen är jag så svag att jag inte får av mig varken handskar eller klarar att knäppa upp hjälmen. Nu räddar Jesper på Djuva (researrangören) mig. Blir en total stripp, tvättar av underbenen och det vänstra är inte snyggt. Rejält svullet och 5, 6 revor från stenarna uppe i "The Jam drop". Har blivit hårt torkat blod i revorna så jag ber Jesper låta det va så det inte går upp igen. Lär ju inte vara djupt när det redan slutat blöda tänker jag. Regnet har slutat smattra i tältduken. Knä värmare, cykelbyxor och nya XC shorts över för att hålla borta vattnet och få extra värme. Shortsen är en superhit, har aldrig gillat det i XC sammanhang förut men är så glad att jag packade ner ett par från Specialized och ett par från Fox. Får fram mitt varmaste Pearl Izumi underställ, ett för vinter. Känns verkligen som vinter i denna stund. Fingrarna är helt förstörda, fortsatt skakande å hackande ber jag Jesper om en kopp choklad. -Jäjä, det ska du haa, säger han på sitt danskmål å rusar iväg. Jag knökar i mig några Kitkat å sen kommer Jesper med chokladen. Värmer fingrarna runt muggen å smyger i mig så mycket det går. Plockar fram varmaste handskarna jag har med mig, Spcialized Deflect och en hjälmmössa. Tar fram min täta Fox jacka jag saknat så sjukt mycket under detta varv. Plockar ner fler chokladbitar, en halv bar å säger till Jesper. -Nu kör vi igen...
Varv 19
Kan ju inte påstå att det går lätt att komma igång. Försöker trycka lite i backen för att få upp värme men det är svårt blir andfådd direkt å tummarna är ruggit kalla fortfarande. Räknar ut att om jag kör kommande 2 varv på ca 1.15 så kommer det finnas några minuter tillgodo för ett 21:a varv. Kommer upp till toppen och på väg ner till The Jem drop kommer trollen fram i huvudet igen men trots att det inte regnar och rinner ner något vatten så går jag av. Känns helt ok. Märker att jag inte är stark längre. Upp på hojen och ut på berg å dal bane åkningen igen. Men nu är det ryggen som ger upp, totalt, får kramp i ryggslut och upp över lungorna. Måste stå upp, sätter mig igen, nu är verkligen allt jobbigt. Farten är löjligt låg men det går inte. Krampar vansinnigt runt rygg. När jag kommer till grusvägen går jag av cykeln, hämtar andan. På igen men det kommer tillbaks direkt. Är verkligen helt slut nu. Går stora delar av sista partiet nu också. In mot mål funderar jag på hur långt efter 3:an är. Är han snart ikapp? Om inte så kanske det räcker med 19 varv, är ju ändock nästan 40 mil. Trist å inte klara 25 timmar bara när jag är så nära...
Klockan är 23 timmar å 47 minuter när jag når varvning. Frågar funktionärerna om 3:dje platsen. Får inget besked, bakåt hade dom ingen koll. Ca 30 minuter upp till 1:an får jag som svar. David kommer, säger att Patrik bytt om för att köra ett sista varv. Går inte tänker jag, samtidigt som jag säger det till David säger han, Patrik har alltså bytt om för att köra med Dig ett sista varv. -ok! Vi kör säger jag!
 |
| Patrik gör sig redo |
Varv 20
Bestämmer mig för att ta av mig jackan å byta till en nya Windstopper tröja samt att svepa en Monster och en sista slatt av Redbull burken jag hade kvar. När vi kommit iväg en kilometer eller 2 kommer jag på att jag glömt dricka helt och hållet! Åker och pratar med Patrik som verkligen ger mig stöd men jag vet knappt vad vi pratar om. Känner mig helt borta, minsta lilla jag sätter mig för att ta i så nyper det i ryggen och över lungorna. Får knappt luft i detta läge. Vi får gå i backar jag, även när det tidigare regnade, dansade upp för. Nästan otäckt vad det nyper tag. 1 km kvar till toppen kommer Ulrik (ledaren) ikapp. -Tack for kempen, bra kjempet säger han. -Tack, du är en värdig vinnare säger jag...
Patrik fyller i å kommenterar, -Han ser lite piggare ut än dig. Jag börjar asgarva åså får jag gå en sväng igen.
Vi tar oss neråt, jag får stanna å dricka samt äta lite. Strax innan vi nått grusvägen ser vi en kille med Röd skylt!! Skit, skit, skit är min spontana tanke. Ping säger det i skallen, adrenalinet finns där igen. Patrik börjar skruva upp farten på grusvägen. Jag in bakom och börjar ta i på riktigt igen. Vi börjar köra ifrån, in i sista 4 kilometerna med stendravel å det funkar här också. Finns en kant som blivit helt förstörd av regnet, jag går av innan och känner att nu är den lilla energin och adrenalinet på väg att ge vika igen. Patrik ser och förstår detta, han uppmuntrar mig till att köra på. Efter ett tag är han ikapp igen. Du säger han, -Han har bara kört 10 varv så du kan hålla igen lite va! Å jösses va glad jag blev, det slog stop direkt, nästa backe var det bara att knalla upp för. Men det var sista, nu rullade vi hem och in över mållinjen. Så fruktansvärt skönt! Vilken seger...
 |
| Målgång, så nöjd... |
Välkomstkommittén.
Patrik som åkte med mig det 20:e varvet - Ted - David - Pelle - Hjalle också danskarna på plats, framför allt Lars på Specialized och Jesper med sina kolleger på Djuva. Ja alla var framme, stort High Five å kramkalas utbröt i målområdet. 25 Hours in Frog Hollow var genomfört, snubbarna/arrangörerna i målområdet hade en flaska Tequila Gold framställd. Aldrig har en centiliter lagt sig så varmt å skönt i magen som denna centiliter gjorde. Lämnar cykeln till grabbarna och går i väg en sväng, fokus börjar släppa från tävlingen och att man ska framåt. Märker nu hur grymt trött jag är, börjar tänka på mina nära och kära som brukar vara med när man "gått i mål". Tanken slår mig att under dom 25 timmar som gått har jag nog inte tänkt på något annat än just tävlingen, tårarna rinner, så löjligt nöjd, fryser, så sjukt trött, men jag är i mål...
 |
| Som bomull i magen |
Sammanfattning/summering.
Man funderar verkligen på allt som händer när man kommit i mål och låtit det gå några dagar. Det är så mycket som händer i ens kropp när man utsätter den för lite extra. Jag har alltid, i hela mitt liv varit nyfiken på dessa gränser. Inte uthållighet på det sättet som Göran Kropp, Skinnarmo å grabbarna hållt-/håller på, utan mer med puls och idrottsliga prestationer. Givetvis är det cykel som genom åren växt sig starkast, helt enkelt för att det är så vansinnigt kul att cykla!
Denna prestation är definitivt min starkaste, långt ifrån min snabbaste. Att jag blev 2:a i detta sammanhang betyder väldigt lite jämfört med att faktiskt cyklat tiden ut. 25 timmar 11 minuter och 1 sekund. Jag har cyklat 410 kilometer och klättrat knappt 7000 höjd meter, på denna tid. En vecka på Gran Canaria brukar bestå av liknande siffror, å då brukar man känna sig nöjd och sliten när man åker hem! Jösses...
 |
| Slutlig 2:a i SOLO Klassen - 25 timmar 11 minuter 1 sekund - 20 varv a´ 20.5 km/st |
Skulle jag göra om det vilket givetvis lockar när man blir 2:a :-) Ja då skulle jag ta ännu mer hjälp i depån. Man behöver någon att lita på eller som man delat med sig till innan start. Hur man tänker angående stopp, klädbyten och matintag. Ju tröttare man blir ju smalare blir fokuset på det runt omkring, man får svårt att ta rätt beslut när man bara vill framåt. Man vinner tid när man sitter på cykeln inte när man fipplar med just depå stoppen.
Kroppen då. Knät känns bra när jag cyklar. Mina tummar mår idag, 5 dagar senare inte helt bra men dom är på väg tillbaka så det ska allt komma funka igen. Vaden har jag 5-6 revor kvar på men svullnaden är borta och inte var det djupt så jag behövde sy. "Sitt benet" är just nu jobbigast. Det är ett sår med sårskorpa. Satt på cykeln idag och det funkar inte utan att det går upp och gör ajaj. Men tiden läcker dessa sår snabbt så snart så. Axlar, nacke, armar, lår fram och baksida, ja det värker fortsatt men det är ju så gött!! Mage har mått bra hela tiden.
Hoppas ni som tagit er tid att läsa igenom allt kan ha någon nytta av det. Kanske sugen på ett 24 timmars race och får med er lite idéer, eller bara känner att man kan nog lite till när det är som jobbigast, eller helt enkelt tycker att -Aldrig i livet, vilken idiot. Utsätta sig för något sådant, på nätterna ska man sova å på dagarna definitivt inte sitta på en cykel. What ever...
 |
| Tack till - Patrik - Pelle - Ted - David - Hjalle |
 |
| Tack David för alla bilder |
Tack alla som hjälpt mig och följt mig på sociala medier m.m.
Ett minne och en grym erfarenhet för livet. Tack - Familjen, Vara som Kväum - Specialized och Lars som fixade eventet och varit på plats förrut - Mina fantastiska cykelkollegor som på plats hjälpte och stötta, Pelle, Hjalle, David, Patrik, Ted - Jesper med kollegor på Djuva - evalds.se
 |
| Prisutdelning med Specialized gänget i Las Vegas |
