3 år han det gå sedan den snörpliga covid-19 inställda tävlingen det då blev. Dagen innan start då dessutom!! Men nu äntligen är vi redo igen. Jussi med ny opererat knä och en målinriktad rehab som sedan gått över i 10 månaders träning. För att nu efter åtskilliga läger i värmen, träningstimmar hemma i Zwift och givetvis i Lännaterrängen, redo och i form.
Denna vinter har vi faktiskt inte gjort några gemensamma läger då Jussi prioriterat Spanska fastlandet och jag själv ett par veckor på favoritön, Gran Canaria 😀
Mina timmar har trillat in genom alla grymma pass med Kvänumsungdomarna. Fram till mitten av januari var det 3 ute pass och 4 inomhuspass i veckan.
Inomhuspassen är gjorda i samband med det fantastiska Pro Tour de Evalds. 80 tävlingslystna kamrater som kör en vintertour i Zwift. Ungdomar, Elit, Seniorer och veteraner 😀 Från farsdag till v.8 där vi alldeles nyligen avslutat.
I mitten av januari prioriterade jag en vecka på Gran Canaria, firade min kära kusin som då blev 50 med att cykla 4 timmar om dagen och springa 5-6 pass under en underbar vecka. Här och då kände jag att form och styrka äntligen var på väg att lyfta rejält. Men tyvärr blev det ett riktigt bakslag som kunde slutat sjukt illa...
Vi körde racer denna vecka, tränar man då med "bästa" kusinen å "bästa" brodern, ja då är det givetvis race/tävling varje dag. Nu var det bestämt att varje cykelpass sista 10 km var det fri fart till en fast målpunkt, jag hade varit svårslagen tills nu. Näst sista lilla spurtbacken och jag var i topp, Fredda rullar om på krönet med Jimmy i släptåg. Perfekt tänkte jag å gled in på en fin rulle... accelerade på bra, ner i bocken och ett härligt sug i bak. Checkar datorn, 58, 59, 60, 61 km. Dyngen i, kompressionen kommer fort nu. Sista lilla krönet och där uppe är dagens tänkta mål. Vi är tok laddade alla 3 på att få denna spurtseger, ställer oss upp i samma 10:ondel!! PANG... Kedjan går av, slinter ur pedalen, världens vobbel, kramar styret hårt i bocken samtidigt som vänsterbenet kasar långt ut i asfalten. En bil, eller 2 (!!) swishar förbi å jag kasar i backen. Håller i styret länge och hinner tänka -Inte rulla, inte rulla... kasar på asfalten å kommer upp på fötterna igen, surfar så några meter å blir helt stillastående mitt på vägen!!!
Börjar ganska snabbt känna om jag överhuvudtaget kan röra mig. Jimmy å Fredda har vänt om, lite småförtvivlade så klart, men finner sig snabbt och hämtar upp min cykel som ligger på fel sida vägen. Jag staplar mig av vägen, bilister lite över allt. Alla lite småchockade känns det som, vänliga som få frågar dom hur det gått. Jag lutar mig mot en vägpinne och står så i några minuter till trafiken är i gång och jag själv kännt igenom nyckelben, rygg, hjälm/huvud. Bortsett från den nedbloade vägpinnen (min vänstra hand höll i styret när jag slog i vägen) märker och känner jag att det faktiskt gått bra. Riktigt bra efter omständigheterna. Jag verkar vara hel 😀
Jag frågar brorsan om jag kan ta hans cykel, märker då när jag ska sadla den att vänster ljumske är paj, kommer knöligt å lite trögt upp på hojen å inser att det går att cykla!!
Blev några tuffa nätter och fartmässigt lugnare träningspass de sista dagarna men det funkade.
Martin Haugo, Tack för att vi fick köra på din fina Tacx NEO 2T så vi inte missade en etapp av PTdE 😀 // Behöver ni cykelhjälp på Gran Canaria så är det Martin som har koll, finns här: https://www.facebook.com/lifeon2wheels.eu
Nu 5-6 veckor senare och ännu en vecka på Gran Canaria så är kroppen på G igen, vänster baksida lår har varit hämmat men det funkar.
En bra tid på Dammrundan och många värdefulla höjdmeter, denna gång på MTB i bästa Kvänums IF sällskapet å 3 grymma änglar, Tilde, Theo å Molly. Absolut bästa sparringen så även jag känner mig nu redo och i form 😀
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar