Så här fina var vi innan start:
 |
| 80 framför å´ ca 1000 bakom... |
 |
| Team evalds.se/MIX redo |
 |
| Team evalds.se/JJ redo |
Dagen började 06:30, gröt, en macka, kaffe samtidigt som man spanade in banprofil, fixa Monkans läckande framhjul, plockade fram energi m.m. Stress!?? O-nä, bara som vanligt full fart å´ett härligtinre garv om att "äntligen" få tävla för så känner jag verkligen varenda gång!! Underbart helt enkelt. Men jag han med allt, ja nästan för när speakern sa 1 minut kvar försökte jag para ihop mitt pulsband med MIO´n på styret som verkade tycka att typ 50 pulsband samtidigt i luften var lite svårt att välja!!! Haaahaa, var bara att lägga ner puls idag...
Vi rullade iväg bra. Skulle ju bli en 1700 meters klättring direkt, hade sett att inte lutningen var så skarp så hoppades att Monkan skulle kunna hänga i ryggan hela vägen upp, å´ som hon hängde i! Vi fick väl 50 förfrågningar om "Taxin" kunde hjälpa till!?? Men Monkan fann snabbt det rätta svaret: -Inte i år! Tack :-)
När vi väl kom upp till 1:a avsatsen det planade ut på, ca 25 km, så var det lite snabb påfyllning av bananer i den första av 2 vätskekontroller. Någon vätska behövde vi inte fylla då det var typ 8 grader här. (I starten 13 men sol som snart skulle bryta igenom ordentligt). Nu kom vi in på en singeltrack som skulle fortsätta upp ca 500 hm till dagens högsta topp på 2300. Givetvis händer det som inte får hända!! Både undertecknad och Monkan tar sig fram bra på lite hala stenar och stenblock som det var här, alla gör det inte och det blev omkörningar. Monkan tappar balansen och sätter ner knät, PANG, i en bumling! Det spricker inte men svullnar på höger yttersida direkt, riktigt ajajaj. Cykla var nu inget att tänka på utan det blev att göra som de flesta andra här runt oss, knalla så vackert. Kommande 1.5 timmarna blev en mardröm för Monica. Knät värkte satan, energin gick åt så det visslade om det. Hon ville hem :-(
 |
| Strax innan vätskedepå 1 |
Jag putte och bar hennes cykel, -Jag vill göra det själv hörde jag "Taggtrådsmonkan" säga men tog ingen notis om det, vi är ju ett team! Vi kom upp över karmen och började en fantastiskt utförskörning, bara det att det var fortfarande 30 min kvar av Monkans värsta mardröm så hade vi tappat 75 pers upp till karmen så tappade vi nog 40 till utför! Gick inget bra helt enkelt...
Snart planade det ut lite. Solen värmde på riktigt gott. Vi fick tid att "cykla" och äta ordentligt igen. Värsta smärtan från knät lade sig, vi hade gjort 45 km och visste att det skulle vara ganska lätt fram till 72 km. Gött tänkte jag, Monkan är tillbaks :-)
Vid 75 km stannade vi och fyllde på ordentligt. Vätskestation 2, den sista innan mål. Blev både våffla och chokladkaka med 3 glas sportdryck. Min 3 liters Camelback var långt ifrån slut så jag behövde inte fylla nått mer. Stigningen som nu började gick i redigt varm sol, min rygga var åter en fantastisk draghjälp. Starka remmar in den :-) Monkans först 2000 höjdmeter någonsin besegrades upp för sista långa 1000 meters klättringen som ovan nämnts. Kul då när man konstaterar att, Ja! Då har vi bara 1000 hm kvar innan vi når dagens mål!!
Sista 150 hm var det bara att börja gå igen, kö och smalt och krokigt men upp kom vi och sedan, yeeees, äntligen riktig "DH" med rötter och gjord och svängar fram och tillbaks, ljuvligt. Här vet jag att Monkan kan åka fort så vi öste på... apppapppappa och cyklisterna framför gick åt sidan, sjukt kul!! 10 poäng!
Så här fortsatte det nu ner mot mål för att 5-6 gånger stiga uppåt i en 50-100 hm stigning. Vi kom ikapp Mixlag efter Mixlag och helt plötsligt var vi igång och tävlade. Antal cyklister vi körde om blev säkerligen mer än det vi tappade i Monkans "1.5-timmars-jag-vill-hem-svacka" så vi var helt enkelt fantastiskt nöjda när vi kom i mål efter 6 timmar och 41 minuter på 10.5 mil!! Bra snitt ;-)
Men 3000 höjdmeter är ingen fjärt i rymden utan snudd på det dubbla Monkan gjort i ett pass förut så det är en stolt man och Teampartner som nu summerar dagen!! Håller alla tummar för att lindan runt Monkans knä nu gör susen så vi kommer med starka ben till morgondagens start. Inte mer än 63 kilometer! Men ännu en start med 1700 på direkten och totalt 2700 höjdmeter, Yihaaaaa....
Så här nöjda å´ snygga var vi efter målgång:
 |
| Jussi så nöjd... |
 |
| Johan rapporterar press & media att dom kom i mål på 6:08 |
 |
| Jorå, lite trötter kanske... |
 |
| Nöjd Teamchef |
 |
| Glömde jag solskyddet!? Konstigt... |
Stage 1
Mayrhofen – Brixen
The 20th BIKE Transalp kicks off things with the queen's stage right away and everything a Transalp needs. The first part from Mayrhofen to Sterzing is not only a prominent one but also a reminiscence to the inaugural edition of the event as racers have to conquer the Pfitscherjoch which also attracts the 'normal' MTB tourists every year.
More than 1,700 metres of climbing have to be mastered, a tough warm-up which starts on tarmac before the route then leads over a small forest path up to the Schlegeisspeicher (More information here) . From there, an energy-sapping rock and root path brings the field to Lavizalpe and on a newly renovated road which leads up to the ridge itself.
Over the past years, riders had to push their bikes here on a rough former cart path – so this is definitely a much nicer way to reach the top of the Pfitscherjoch.
The field then swiftly descends on Pfitsch valley on a forest path which offers plenty of neat views into the South Tyrolean alpine world. Down in the valley, racers will get some time to relax their legs on normal roads and forest paths to Sterzing – and the second mountain.
Right behind of Brixen the field will start climbing to Valser ridge. While it might look like a vicious add-on to the well-known Mayrhofen-Brixen route by Race Director Marc Schneider, the supplementary mountain avoids the long bike path through the Eisack valley racers had to pedal in earlier event editions in order to make it to Brixen.
As a result, the first stage of the anniversary event consists of 50% of well-established Transalp racing and 50% of brand new Transalp experiences making the stage race opener one worth racing – and more than 3,000 metres of climbing less painful.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar